Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Matthew Cuthbert häpnar.
mossa och linnearevor täckande över era rötter och en bäck
inte långt borta och fåglarna sjungande i era grenar — då
skulle ni allt skjuta fart och växa! Men här får ni stå i knut,
och ni kommer ingen vart. . Jag vet nog, hur ni känner er
till mods, små trän.» — Jag var ledsen, när jag for ifrån dem
i morse. Man blir så fästad vid sådana slags ting, inte sant?
— Finns det någon bäck i närheten av Grönkulla? Det
glömde jag att fråga fru Spencer om.
— Jo jo men — där är en strax bakom huset.
— O, tänk!... Det har alltid varit en av mina drömmar
att få bo helt nära en bäck. Ack, om ändå ens drömmar lite
oftare ginge i fullbordan! ... Nu känner jag mig i alla fall så
fasligt nöjd och belåten. Men se riktigt lycklig, det kan jag
aldrig bli, för — ja, vad kallar ni den här färgen?
Hon slängde den ena av de båda långa, glänsande flä-
torna över den magra axeln och höll upp den framför ögo-
nen på Matthew. Matthew var ej van att yttra sig om da-
mers hårfärg, men i detta fall kunde det ej råda något tvivel.
— Det är väl rött, skulle jag tro, sade han.
Flickan lät flätan åter falla — med en suck, så djup att
den tycktes komma ända nedifrån hennes tår och utandas
flera århundradens sorger.
— Ja, det är rött, sade hon resignerat. — Nu förstår ni,
varför jag inte kan vara riktigt lycklig. Det kan ingen med
rött hår. Det andra bryr jag mig inte så värst mycket om
— fräknarna och de gröna ögonen och min magerhet. Allt
det där kan jag tänka bort. Jag kan föreställa mig, att jag
har en den skäraste rosenbladhy och violblå ögon, som stråla
som stjärnor. Men se håret — det kan jag inte tänka bort.
Det stannar kvar. Jag gör ändå mitt bästa. Jag säger till
mig själv: hennes ansikte var omramat av ett glänsande hår,
svart som korpvingen . . . Men hela tiden vet jag, att det är
illande rött, och det är min stora sorg. Den kommer att
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
