- Project Runeberg -  Anne på Grönkulla /
30

(1909) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Mari 11a Cuthbert häpnar.
jag vore mycket vacker och hade kastanjebrunt hår, skulle ni
då behålla mig?
— Nej, du! Vi vilja ha en pojke, som kan hjälpa min
bror med lantbruket. En flicka skulle vi inte ha någon nytta
utav. Tag av dig hatten! Jag lägger den och din väska på
bordet i förstugan.
Anne tog lydigt av sig hatten. Efter en stund kom
Matthew tillbaka, och de satte sig ned vid kvällsvardsbordet.
Men Anne kunde ej äta. Hon gjorde ett försök att knapra
på en smörgås och hackade som en fågel på vildapelmarme-
laden i den lilla uddiga glasskålen invid hennes tallrik. Men
det syntes, hur svårt hon hade att få ned varje munsbit.
— Du äter ju ingenting, sade Marilla och gav henne ett
skarpt ögonkast, som om detta var någonting högst klan-
dervärt.
Anne suckade.
— Jag kan inte. Jag har sjunkit i förtvivlans djup. Har
ni någon matlust, när ni sjunkit i förtvivlans djup?
— Där har jag aldrig varit, så det kan jag inte svara
på, sade Marilla.
— Ack, har ni inte det? ... Men ni har väl ändå före-
ställt er det nå’n gång.
— Nej, inte ens det.
— Ja, då är det nog rätt svårt att fatta, hur det känns.
Mycket obehagligt känns det ... När man försöker äta, så
sätter det sig liksom en klump i ens hals, och man kan ingen-
ting svälja, inte så mycket som en chokladpralin. En chok-
ladpralin fick jag en gång för två år se’n, och det var det
raraste jag haft i min mun ... Se’n så har jag rätt ofta drömt,
att jag haft en hel strut med chokladpraliner, men just som
jag ska ta upp den översta ur struten, vaknar jag. Jag hoppas
ni inte blir ledsen på mig, för att jag inte kan äta. Allting
är så förfärligt gott — men ändå — så går det inte ...
30

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:30:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/annepagran/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free