- Project Runeberg -  Anne på Grönkulla /
60

(1909) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Annes uppfostran börjas.
prästgården i morgon dag och låna några häften Ljusglimtar
åt henne - det ska jag sannerligen göra. Och i söndags-
skolan ska hon komma, så fort jag kan få lite hyggliga klä-
der sydda åt henne. Jag lär nog fä fullt upp att göra ... Ja,
kära hjärtanes, vi kunna inte vandra genom den här väilden
utan vår andel av bekymmer. Jag har hittills fått föra ett
ganska lugnt liv, men nu har turen kommit till mig, och jag
får väl bära prövningen med undergivenhet. . .
VIII.
ANNES UPPFOSTRAN BÖRJAS.
Av skäl, som hon bäst kände till själv, berättade Marilla
ej för Anne förrän den följande eftermiddagen, att hon skulle
få stanna vid Grönkulla. Under förmiddagens lopp gav hon
flickan diverse sysslor att uträtta och höll noggrann upp-
sikt över henne, medan hon höll på därmed. Vid tolvtiden
hade hon kommit underfund med, att Anne var rask och
lydig, villig att arbeta och kvick att fatta. Hennes egentliga
svaghet tycktes ligga i en benägenhet för att falla i dröm-
merier mitt under ett arbete och glömma ailt som hörde dit
— tills hon omilt åter kallades ned till jorden av en tillrätta-
visning eller en katastrof.
När Anne slutat med middagsdisken, kom hon plötsligt
fram och ställde sig mitt emot Marilla med minen och ut-
trycket hos den, som är beredd på att få höra det värsta.
Den magra lilla kroppen skälvde från huvud till fotter, ansik-
tet var upphettat och ögonen så vidgade, att de föreföllo
nästan svarta. Hon knäppte hårt samman händerna och sade
med bönfallande röst:
— Snälla fröken Cuthbert, vill ni inte vara så god och
säga mig, om ni ska skicka bort mig eller inte? Hela för-
60

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:30:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/annepagran/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free