Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Glada förväntningar.
lig ängslan för att regnet skulle hålla i till onsdagen, att
Marilla lät henne sy en extra ruta på lapptäcket för att lugna
hennes nerver.
På söndagen anförtrodde Anne Marilla på hemvägen
från kyrkan, att hon blivit kall över hela kroppen av sinnes-
rörelse, då pastorn kungjorde utfärden från predikstolen.
— O, så det kittlade i ryggraden på mig, Marilla! Inte
förrän då kunde jag verkligen tro, att utfärden på allvar skulle
bli utav. Jag var så rädd, att jag bara gått och inbillat mig
alltsamman. Men när en pastor säger en sak från prediksto-
len, så är man väl tvungen att tro på den.
— Du går alldeles för mycket upp i vad som för till-
fället sysselsätter din fantasi, Anne, sade Marilla med en suck.
— Jag fruktar, att du får se många av dina förhoppningar
grusas längre fram i livet.
— Ack, Marilla, halva nöjet av en sak ligger ju i att få
glädja sig på förhand! utbrast Anne. — Det kan ju hända,
att man inte får själva saken, men ingenting kan väl hindra
mig från att längta och hoppas på den! Fru Lynde brukar
säga: »Välsignade de, som ingenting vänta, ty de skola icke
bli besvikna.» Men jag tycker det vore värre att ingenting
vänta än att bli besviken.
Marilla bar som vanligt sin ametistbrosch i kyrkan. Hon
bar den alltid i kyrkan. Hon skulle ha funnit det som ett
slags helgerån att lämna den hemma — lika oursäktligt som
om hon glömt sitt testamente eller slanten till håven.
Denna ametistbrosch var Marillas högst skattade ägodel.
En sjöfarande onkel hade förärat den åt hennes mor, som i
sin tur skänkt den åt Marilla. Det var en gammaldags, av-
lång brosch, innehållande en lock av moderns hår, omgiven
av en kant av särdeles vackra ametister. Marilla kände för
litet till ädelstenar för att förstå, hur fina ametisterna i själva
verket voro, men hon tyckte, att de voro mycket smakfulla
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
