Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Annes bekännelse.
och visste rätt väl, hur vackert deras violetta glans gjorde sig
uppe vid halsen mot den bruna sidenklänningen, ehuru hon
ej kunde se själva broschen.
Anne hade intagits av den häftigaste beundran, när hon
första gången såg smycket.
_ O, Marilla, det var en riktigt finfin brosch ... Jag
förstår inte, hur ni kan följa med predikan och bönerna, när
ni har den på er. Jag kunde då inte - så mycket vet jag.
Ack, vad ametister äro förtjusande - just så har jag tänkt
mig diamanter. För länge sedan, innan jag nånsin hade sett
en&diamant, läste jag om dem och försökte föreställa mig dem
i tankarna. Jag trodde, att de voro purpurröda och lyste all-
deles upp i ett mörkt rum ... En dag fick jag se en riktig
diamant i en ring — men jag blev så snopen, att jag grät...
Visst var den söt, men det var inte på långa vägar vad jag-
tänkt mig. Får jag hålla broschen i hand ett litet, litet tag,
Marilla? Jag undrar om inte ametister kunna vara snälla
violers själar?...
XIV.
ANNES BEKÄNNELSE.
Måndagskvällen före utfärden kom Marilla ned från sitt
rum med högst bekymrad uppsyn.
— Anne, sade hon till sitt unga hushållsbiträde, som
spritade ärter vid det renskurade bordet och sjöng »Nelly
med sin korg på arm» med en kläm och ett uttryck, som
gjorde Dianas undervisning all heder — har du sett till min
ametistbrosch? Jag trodde, att jag satte den i min nåldyna,
när jag kom hem från kyrkan i går, men jag kan inte hitta
den någonstans.
106 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
