- Project Runeberg -  Anne på Grönkulla /
111

(1909) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Annes bekännelse.
tidlig på sin säng, blek och beslutsam, med hopprässade läp-
par och feberglänsande ögon.
— Marilla, nu ska jag bekänna.
- Nå, äntligen! - Marilla satte ned brickan. Hennes
metod hade ånyo lyckats, men hur det var, beredde henne
detta faktum ingen glädje. - Nå, får jag höra då, vad du har
att berätta, Anne?
- Jag tog ametistbroschen, sade Anne i en ton, som
om hon upprepade en utanläxa. - Jag tog den, precis som
ni sa ... Det var inte min mening att ta den, när jag gick
in. Men den såg så vacker ut, Marilla, när jag satte fast den
på bröstet på mig, att det kom över mig en oemotståndlig
frestelse. Jag tänkte på, hur förtjusande roligt det skulle vara
att ta ut den till Näktergalsro och låtsa, att jag vore lady
Cordelia Fitzgerald. Det skulle vara så mycket lättare att
låtsa, att jag vore lady Cordelia, om jag hade en riktig ame-
tistbrosch på mig. .. Diana och jag ha gjort halsband av
rönnbär, men vad ä’ rönnbär i jämförelse med ametister?...
Därför tog jag broschen. Jag tänkte jag skulle kunna hinna
att sätta den tillbaka, innan ni kom hem. Så gick jag ut.
När jag gick över spången över Mörka, speglande vågen, tog
jag av mig broschen för att igen titta ett litet tag på den. O,
så den blixtrade i solskenet! Se’n så böjde jag mig fram
över räcket och så — så gled den ur handen på mig och
föll i och sjönk för alltid ned i Mörka, speglande vågen . . .
Ja-a, nu har jag bekänt det bästa jag kan, Marilla.
Marilla kände åter vreden sjuda inom sig. Flickungen
hade olovligen tagit och till på köpet tappat bort hennes dyr-
bara ametistbrosch, och där satt hon nu och berättade, hur
det gick till, när den försvann — utan minsta tecken till be-
drövelse eller ånger.
— Anne, detta är rysligt, sade hon med ett försök att
tala lugnt. — Du är den elakaste flicka, jag någonsin hört talas om.
111

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:30:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/annepagran/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free