- Project Runeberg -  Anne på Grönkulla /
116

(1909) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Annes bekännelse.
var jag så gränslöst olycklig, att jag önskade att jag aldrig
varit född, och nu skulle jag inte vilja byta med en ängel.
Den kvällen återvände en komplett uttröttad, men obe-
skrivligt lycklig Anne till Grönkulla.
— O, Marilla må tro vi ha mojat oss!... Moja är ett
nytt ord, som jag lärde mig i dag - jag hörde Alice Bell
använda det. Säger det inte gränslöst mycket? Alltihop var
förtjusande. Teet smakade så härligt i det gröna med allt det
rara doppet, som vi bjöd varann på ur matsäckskorgarna, och
se’n lät herr Andrews oss få fara ut och ro på Mörka, speg-
lande vågen — sex stycken i taget. Och Jane Andrews hade
så när trillat överbord. Hon böjde sig ut för att plocka näck-
rosor, och om inte hennes pappa fått tag i hennes skärp just
i sista momangen, så hade hon säkert trillat i och kanske
drunknat. Om det ändå hade varit jag! Ett sådant äventyr
att sedan ha att berätta om! Nästan ha hållit på att drunkna!
Och glassen fick vi. Ja, se glassen — den har jag inga ord
för att beskriva ... Den var så den smälte i mun ...
Samma kväll berättade Marilla hela historien för Mat-
thew, medan hon satt framför sin stoppkorg och stoppade
strumpor.
— Jag är fullt villig att medge, att jag begick ett miss-
tag, slöt hon helt uppriktigt. — Men jag ska ta varning av
detta. Jag måste i alla fall skratta åt Annes »bekännelse»,
fastän jag väl inte borde det... Den var ju också en osan-
ning, men en särskild sorts osanning, och hur det är, får jag
nog ta på mig ansvaret för den. Ja, flickungen är allt ibland
rätt svår att förstå... Men jag tror ändå, att det ska reda
sig. Och hon bereder oss omväxling här i huset — det är
då ett, som är säkert.
116

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:30:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/annepagran/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free