Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En storm i ett vattenglas.
i den kalla, purpurröda höstskymningen. Men när hon mötte
Gilbert Blythe på landsvägen eller stötte på honom i sön-
dagsskolan, gick hon förbi honom med ett iskallt förakt, som
ej i minsta grad upptinades av hans tydliga åstundan att gott-
göra vad han förbrutit. Ej ens Diana lyckades i sina försök
att mäkla fred. Anne hade tydligen föresatt sig att hata Gil-
bert Blythe till sina dagars ända.
AAen lika mycket som hon hatade Gilbeit, lika mycket
älskade hon Diana med hela den kärlek, som bodde i hennes
varma lilla hjärta - så lidelsefullt, antingen det gällde att
tycka om en människa eller hysa den starkaste motvilja för
henne.
En afton, när Marilla kom in från köksträdgården med
en korg nyplockade äjoplen, fann hon Anne sittande ensam i
en fönstersmyg, bittert gråtande.
- Hur är det fatt nu då, Anne? frågade hon.
- Ack, det är Diana, snyftade Anne. - Jag håller så
gränslöst av Diana, Marilla. Jag kan inte leva utan henne.
Men jag vet mycket väl, att när vi blivit vuxna, så gifter
Diana sig och far sin väg och lämnar mig kvar. O, vad ska
jag då ta mig till? Jag hatar hennes man — jag hatar ho-
nom så... Jag har tänkt mig in i alltihop — bröllopet och
allt det andra — Diana klädd i en snövit dräkt, med slöja på
huvudet, så vacker och ståtlig som en drottning . .. Och jag
är brudtärna också, med en förtjusande klänning och puffär-
mar, men med ett bristande hjärta bakom mitt leende ansikte.
Och se’n säger jag Diana farväl för a-a-alltid ...
Där svek rösten Anne, och hon överväldigades av de
bittraste snyftningar.
Marilla vände sig hastigt bort för att ej visa, hur det
ryckte kring hennes mungipor. Men det var för sent — hon
sjönk ned på närmaste stol och brast i ett så hjärtligt och
för henne ovanligt skratt, att Matthew, som gick förbi på går-
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
