- Project Runeberg -  Anne på Grönkulla /
146

(1909) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En tebjudning och dess följder.
du har någon skuld, fastän det nu råkat hända så här
tråkigt.
- Jag måste gråta, sade Anne. - Mitt hjärta ar krossat.
Jao- har mitt ödes stjärnor emot mig, det märks ju tydligt...
Diana och jag äro skilda för alltid. O, Marilla, föga anade
jag det, när vi då i början svuro varandra våra eviga trohets-
löften ...
- Var inte enfaldig, Anne. Fru Barry kommer nog att
se saken i annat ljus, när hon finner, att du verkligen inte
rår för den. Jag förmodar hon tror, att du menat något då-
ligt skämt med vad du råkade ställa till. Det är så gott du
går upp nu genast i afton och talar om, hur det förhåller sig.
— Hur ska jag våga visa mig inför Dianas mamma?
suckade Anne. - Om ändå Marilla ville gå! Ni har mycket
större värdighet än jag... Hon lyssnar nog förr på er än
på mig.
_ Det kanske du inte har sa orätt uti, sade Marilla, som
funderat några ögonblick. — Gråt nu inte mer, Anne! Det
här reder sig nog.
Marilla hade emellertid måst låta dessa förhoppningar
fara, när hon längre fram befann sig på hemvägen från Tall-
backen. Anne höll utkik efter henne och flög till förstugu-
dörren för att möta henne.
- Ack, Marilla, jag läser i ert ansikte, att det har varit
förgäves, sade hon sorgset. - Vill inte fru Barry förlåta mig?
- Fru Barry! Ja, det var just den rätta att tala för-
stånd med! fnös Marilla. - Jag sade henne, att det var ett
misstag alltsamman, och att du inte rådde för det, men hon
vägrade att tro mig. Hon bara gick på med mitt vinbärsvin
och hur jag alltid sagt, att det inte kunde ha den minsta in-
verkan på någon människa. Jag svarade henne då rent ut,
att vinbärsvin var avsett att drickas ur små spetsglas, inte tre
stora dricksglas på en gång, och att en unge, som sörplar i
146

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:30:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/annepagran/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free