Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En konsert, en katastrof och en bekännelse.
humör, när hon steg upp i morse, och då är hon sannerligen
inte att leka med, så mycket vet jag. Och Diana ville hon
inte ens tala med.
— Det var inte Dianas fel, sade Anne ångerfullt. — Det
var mitt. Det var jag, som hittade på, att vi skulle springa i
kapp genom hela förmaket för att se, vem som kunde komma
först i sängen.
— Det visste jag! sade fru Lynde med den belåtna mi-
nen hos en sannspådd profet. — Jag visste, att den idén var
framkläckt ur din hjärna. Ja ja — små orsaker, stora verk-
ningar! Gamla fröken Barry kom för att stanna en månad,
och nu säger hon, att hon stannar inte en dag längre, utan
far tillbaka till stan i morgon, fastän det är söndag och all-
ting . . . Hon skulle ha farit i dag, om de haft skjutsen ledig.
Jo-o, du! Och hon hade lovat att betala för ett kvartals
pianolektioner åt Diana, men nu lär allt det krypa i skrinet...
Inte vill hon göra någonting för en sådan där vildkatta!...
Det har nog gått ganska hett till i dag uppe hos Barrys, gis-
sar jag. Den gamla fastern är rik, och de vilja för vad pris
som helst hålla sig väl med henne. Det där sa’ naturligtvis
inte fru Barry till mig, men jag förstår mig rätt bra på den
mänskliga naturen, ska jag säga.
— Jag har då också en gemen otur, klagade Anne. —
Alltid råkar jag ställa till tråkigheter för mig själv och för mina
bästa vänner — dem, som jag annars skulle vilja gjuta mitt
hjärteblod för . . . Kan ni säga mig, vad jag ska ta mig till,
fru Lynde?
— Det är därför att du är så huvudlös och inte tänker
längre än näsan räcker, barn ... Får du ett infall, så tvärt ska
det gå av stapeln, hur tokigt det än är.
— Ja, men det är ju just däri det stora nöjet ligger, in-
vände Anne. — Någonting dyker upp i ens hjärna — så piggt
och så roligt — man är tvungen att genast göra som det
Montgomery, Anne på Grönkulla. 177 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
