- Project Runeberg -  Anne på Grönkulla /
237

(1909) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den straffade fåfängan.
Anne fullföljde också denna sin avsikt, men senare, när
hon gick upp på sitt rum och tittade sig i spegeln, gjorde
hon det med förtvivlans lugn. Marilla hade gått grundligt till
verket, men det hade också varit nödvändigt att klippa håret
tätt intill huvudet. Resultatet var ej klädsamt — lindrigast
sagt. Anne vände genast spegeln mot väggen.
- Jag ska aldrig, aldrig titta mig i spegeln, förrän mitt
hår åter vuxit ut, ropade hon lidelsefullt.
Men så vände hon åter plötsligt spegeln rätt igen.
- J°, det ska jag. Jag ska på det sättet göra bot och
bättring för att jag varit så elak ... Jag ska titta på mig, så
ofta jag kommer upp på rummet och riktigt se, hur ful jag
är. Aldrig trodde jag, att jag var fåfäng för mitt hårs skull,
men nu vet jag, att jag ändå var det, fastän det var rött, just
därför att det var så långt och tjockt och lockigt. Härnäst
kommer det väl att hända min näsa någonting.
Annes kortklippta huvud väckte stort uppseende i skolan
den följande måndagen, men till hennes oändliga lättnad var
det ingen, som gissade den verkliga orsaken, ej ens Josie Pye,
som dock ej underlät att tala om för Anne, att hon såg ut
som en veritabel fågelskrämma.
— Jag svarade ingenting, när Josie sa’ så där åt mig,
anförtrodde Anne samma afton Marilla, som låg på soffan
efter ett svårt huvudvärksanfall. — För jag tyckte, att det
skulle vara en del av mitt straff och att jag borde bära det
tåligt. Det är tråkigt att få höra, att man ser ut som en få-
gelskrämma, och jag hade allt någonting på tungan till svar ...
Men jag höll inne med det — jag bara gav henne en för-
krossande blick, och se’n förlät jag henne. Hädanefter ska
jag uppbjuda hela min förmåga för att vara snäll, och jag ska
inte alls bry mig om att vara vacker... Diana säger, att när
mitt hår börjar växa ut igen, ska jag binda ett svart sammets-
band om med en rosett vid ena sidan. Det blir bestämt rätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:30:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/annepagran/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free