- Project Runeberg -  Anne på Grönkulla /
243

(1909) [MARC] [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ett romantiskt äventyr.
samman med båten. Ett ögonblick stodo de stilla, vita som
lakan och stela av fasa — därpå höjde de ett gällt tjut och
störtade som galningar upp i skogen, utan att någonsin, när
de passerade stora landsvägen, kasta en enda blick åt bron
till. Anne, som förtvivlad klängde sig fast vid sin hala träd-
stubbe, såg dem, när de sprungo, och hörde deras skrik.
Hjälpen skulle nog snart komma, men hennes belägenhet var
verkligen ytterst obekväm och obehaglig.
Minuterna förflöto, och var och en tycktes den olyckliga
liljemön lång som en timme. Varför kom då ingen män-
niska? Vart hade flickorna tagit vägen? Tänk, om de dånat
alla tre? Tänk, om aldrig någon skulle komma! Tänk, om
hon bleve så trött och finge sådan kramp i handlederna, att
hon inte längre kunde hålla sig fast? Anne såg ned på det
lömska gröna djupet under henne, där långa skuggor trögt
gledo av och an, och ryste. Hennes fantasi började utmåla
den ena möjligheten hemskare än den andra.
Då, just som hon tyckte, att hon ej ett ögonblick längre
kunde härda ut med värken i armarna och handlederna, kom
Gilbert Blythe roende under bron i Harmon Andrews’ eka.
Gilbert såg upp och varsnade till sin förvåning ett litet
blekt och trotsigt ansikte, som tittade ned på honom med
stora och skrämda, men också ganska trotsiga gråa ögon.
— Anne Shirley! Hur i all världen har du kommit dit?
utbrast han.
Utan att vänta på svar rodde han tätt intill bropelaren
och sträckte ut handen. Det var ingen annan råd — Anne
måste hugga tag i Gilbert Blythes hand och kravla sig ned i
hans eka, där hon, genomblöt och ursinnig, satte sig i aktern
med famnen full av en drypande schal och en dito gul piano-
duk. Det var under dessa prövande omständigheter ytterst
svårt att uppträda med värdighet.
243

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:30:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/annepagran/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free