Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Välbeställd seminarist.
Anne, som ska hålla av er och Matthew och vårt kära Grön-
kulla mera för varje dag som går.
Anne lade sin friska unga kind mot Marillas rynkiga
och räckte ut sin ena hand för att klappa Matthews axel.
Marilla skulle ha velat ge mycket i denna stund för att ha
ägt Annes förmåga att ge sina känslor ord, men naturen och
vanan hade annorlunda bestämt, och hon kunde endast slå
sina armar omkring flickan och ömt trycka henne till sitt bröst,
önskande, att hon aldrig behövde släppa henne.
Matthews ögon vore fuktiga — han steg upp och gick
ut. Under den blåa sommarnattens stjärnor började han
vandra av och an utmed popplarnas rad.
— Inte har hon blivit mycket bortskämd, sade han helt
sakta för sig själv. - Att jag har någon gång lirkat en smula
med Marilla, kan då inte ha gjort någon skada... Hon är
söt att se på, och förståndet är det inge’ fel med, och gott
hjärta har hon, som är det allra bästa. För oss har hon blivit
till välsignelse, och stor tur var det, att fru Spencer gjorde
det där misstaget... Tur ska vi förresten inte tala om här-
vidlag — det var vår Herre, som skickade hit henne, därför
att Han såg att vi behövde henne.
Slutligen kom den dag, då Anne måste fara till staden.
Hon och Matthew åkte in en vacker septembermorgon,
efter ett rörande farväl av Diana och ett mera sansat och
nyktert — åtminstone från Marillas sida — av denna senare.
Men när Anne var borta, torkade Diana sina tårar och for
på en utfärd till Vitsand med sina kusiner och roade sig där
ganska tappert. Marilla åter störtade sig med förtvivlans
energi mitt uti en massa onödigt arbete och knogade på där-
med hela dagen, medan det värkte och sved i hennes hjärta.
Men på kvällen, sedan Marilla gått och lagt sig, på ett
plågsamt sätt medveten om, att det lilla gavelrummet en trappa
upp stod tomt och att en lyssnande ej ens skulle förnimma
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
