Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Välbeställd seminarist.
kantlisten under hennes fönster, månskenet över fruktträd-
gården, bäcken nere i sänkan och granarna där ovanför, som
sakta susade för nattvinden, den vida, stjärnströdda rymden
och Dianas ljus, som tindrade fram mellan trädens stammar...
Här fanns ingenting sådant. Anne visste mer än väl,
att utanför hennes fönster löpte en stenlagd gata: telefongalgar
och trådar och kablar skymde himlen, främmande fötter tram-
pade på trottoaren, och tusen ljus glimtade på främmande,
likgiltiga ansikten. Hon visste, att gråten ej var långt borta,
och kämpade tappert mot den.
— Jag ska inte lipa. Det är så barnsligt — och dumt
— där trillade den tredje tåren utför min näsa ... Och flera
komma! Jag måste tänka på någonting roligt för att hejda
dem. Men det finns ingenting roligt annat än sådant, som
hör ihop med Avonlea, och då blir det bara etter värre...
Fyra — fem! På fredag ska jag få fara hem, men det känns,
som om det vore hundra år dit. Ack, nu är Matthew snart
hemma — och Marilla står vid grinden och tittar nedåt av-
tagsvägen efter honom — sex — sju — åtta — o, nu lönar
det sig inte att räkna dem längre!... De komma i hela flo-
der... Jag kan inte bli glad — jag vill inte bli glad ... Det
är mycket roligare att riktigt gråta sitt lystmäte...
Tårefloden skulle nog ej ha sinat så snart, om ej Josie
Pye uppenbarat sig i detta ögonblick. 1 glädjen över att få se
ett bekant ansikte glömde Anne, att vänskapen mellan henne
och Josie just aldrig varit vidare varm. Men som en del av
Avonlea var till och med en Pye välkommen.
— Det var roligt du tittade in, sade Anne helt uppriktigt.
— Du har suttit och grinat, sade Josie och såg både
medlidsam och skadeglad ut. — Du leds väl hem, kan jag
tro. Hemlängtan — se det ämnar jag inte bestå mig med.
Det är väl bra mycket skojigare här i stan än i det gamla
tråkiga Avonlea. Det bara förundrar mig, att jag har kunnat
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
