Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kröken av vägen.
- Marilla, låt bli att själv plåga dig med den tanken!
Han har ju givit dig hopp. Om du är aktsam och rädd om
dig, kommer du ju inte att mista synen, och om hans
glasögon bota din svåra huvudvärk, är ju mycket vunnet
med det.
— Jag ger inte mycket för det hoppet, sade Marilla bit-
tert. — Vad har jag att leva för, om jag inte kan läsa eller
sy eller göra någonting sådant? Jag kunde lika väl vara blind
— eller död. Och vad gråta beträffar, så kan jag inte låta
bli det, när jag sitter och känner mig ensam. Men det tjä-
nar ju ingenting till att tala om ... Kan du skaffa mig en
kopp te, vore jag tacksam. Jag hänger knappt ihop mer...
Säg nu ingenting om det här till någon människa ännu så
länge. Jag står inte ut med, att folk kommer hit och frågar
och beskärmar sig och tycker synd . . .
När Marilla ätit sin lilla tesupé, övertalade Anne henne
att gå till sängs. Därefter gick Anne själv till östra gavel-
rummet och satte sig ned vid sitt fönster i mörkret, ensam
med sina tårar och sitt beklämda hjärta. Hur sorgligt hade
ej allting förändrats, sedan hon satt där samma kväll hon
kommit hem! Då hade hon varit full av hopp och fröjd, och
framtiden hade vinkat med härliga löften ...
Anne kände, som om hon levat åratal sedan den stun-
den, men innan hon gick och lade sig, fanns det ett leende
på hennes läppar och frid i hennes hjärta. Hon hade modigt
sett sin plikt i ansiktet och i den funnit en vän — som plik-
ten alltid är, när vi ej sky den.
En afton några dagar senare kom Marilla långsamt in
från gården, där hon stått och talat med en besökande — en
man från Carmody, som Anne blott kände till utseendet.
— Vad ville herr Sadler, Marilla?
Marilla satte sig vid fönstret och såg på Anne. Hen-
nes ögon voro fulla av tårar, trots ögonläkarens förbud,
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
