Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Han blev stående bortved døren med hengende
armer.
«Jeg var for sent ute,» sa han.
«Du var da der nede klokken ni?»
«Det stod tjukt med gutter opi trappen til
kontoret. Men han hadde tatt én alt igår.»
«Ja ja.»: Hun tørket av hendene i forklæet og
reiste sig. «Kanskje det er for at du skal få noget
bedre,» prøvde hun; og hun vilde stryke luggen
hans. Da vridde han sig unda hånden hennes —
det magre ansiktet vrengte sig, han kastet sig til
siden, slang sig ut over kjøkkenbenken og grov
pannen ned i trøieermet.
Det var ulikt ham å gi sig over. Moren blev
stående håndfallen. Og plutselig måtte hun
minnes ham, da han kom hjem med studenterluen for
tre år siden, med den gode artiumen i ryggen —
fremtiden hadde vært bent utenfor veggen da,
syntes både hun og han. Et lønnsomt arbeid et par
års tid — litt penger på bankbok — så blev det
vel en råd, så han kunde komme inn på høiskolen i
Trondheim. Tre år siden — tre år med småjobber
hist og her i en ørken av arbeidsløshet. Men han
hadde da holdt motet oppe, gutten; gått med det
mellem sammenbitte tenner så å si; men aldri
mistet det faste blikket sitt; aldri klaget . . .
Igjen vilde hun røre ved ham; la hånden lett
på den krøkede ryggen. Da kom det lyd fra
strupen hans; og han lå der i vill hulk.
«Gutten min, gutten min.»
«La bli mig, hører du. Gå din vei.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
