Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
Plutselig gjorde han en grimase.
«Det er skitt, men han er ikke gått nedenom
ennå.»
«Synes du det vilde ligne henne å svare så —
så rampet?»
«Nei da. Line er jo dannet hun. Det er bare
jeg, som gjør skam på dere.»
Huden nupret sig på moren. Alv lå og så bent
frem for sig — Nå var det hun kunde si det–
«Du gjørs på, Alv — du minker dig ned på
trass, du. Du går imot dig selv. Er det ikke det
du gjør, gutten min?»
Han svarte ikke på det. Det rykket bare et
grand til i brynene over øinene, som var blitt så
rent for store. Så vendte han langsomt hodet, så
han blev ansikt til ansikt med henne.
«Jeg trodde det skulde bli slutt, mor. Jeg var
på veien. Dere skulde ikke stanset mig.»
«Men Alv . . .»
De var øie i øie. Sønnens var faste; morens
flakket.
«De der medisinene til Kal — han kunde latt
bli å gi mig dem.»
Hanna bøide sig fremover; med hendene
halvveis rakt ut sa hun:
«Du vilde da ikke det, Alv? Gå fra oss?»
«Ikke fra dig, akkurat.» De store, bleke lebene
skalv litt. «Men fra alt i hop. Jo.»
«Dø, Alv?» Ordet kom — presset sig frem —
la skygge over den hvite sengen, over hodet på
puten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
