- Project Runeberg -  Antiqvarisk och arkitektonisk resa /
351

(1839) [MARC] Author: Carl Georg Brunius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

snaror, antände borgen och hängde sig. Den oförfärade
ynglingen, seende lågornas utbrott, prisade sin älskarinnas
trohet, och förvissad om hennes sällskap till en annan
verld och säker om en ljuf återförening der, påskyndade
verkställigheten af doinen.

Håkan, som var i vikingafärd, hastade vid
underrättelsen härom alt ulkräfva en blodig hämd. Han
öfver-rumplade Sigar, fällde honom i en slagtning och mördade
efter vunnen seger män och qvinnor. Sedan öfverfölls
Håkan af Sivald. l)e slogos i tvenne dagar, hvarpå
Håkan, ehuru Sivald blifvit på platsen, nödgades taga till
flykten, och afled någon lid derefter i Skottland. Så
slutades enligt Saxos berättelse detta sorgespel. Ehuru han
efter sin vana söker i denna framställning tala och sjunga
med en gammal Romares tunga, så röjer han likvisst i
hvarje yttrande en gammal nordbos anda och tankegång.
Så qväder t. ex. Hagbarth vid anblicken af Signes
lågande boning:

Svenner gripen mig nu, och lyften mig hastigt i höjden;

Efter min kärastes död ljuft för mig synes att dö.

Jag hör lågornas dån, och skådar den flammande borgen;

Så den lofvade tro kärleken yppar i dag.

Ja! ditt löfte uppfylles med otvetydiga tecken;

Hvad du i lifvet mig var, det du i döden mig blir.

Så vi sluta vår bana, men börja den åter tillsammans.

Förstlingen kan ej förgås af det oss kärleken gaf.
Lycklig jag, som förljent att i döden njuta ditt sällskap,
Och som icke behöft ensam nedstiga till Hel.

Derföre snaran med glädje jag tager kring framräckta halsen;

Ty det stralf, som jag får, endast bereder min fröjd.
Säker förhoppning jag hyser att åter förnya min kärlek;
Snart vi bland skuggornas flock njuta, hvad Freja beskär.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/antarkresa/0364.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free