Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den antika konsten i Gi’ekland.
Om man framkastar frågan om konstens ursprung, så
kan denna fråga på två sätt besvaras: antingen filosofiskt
eller historiskt. I förra fallet blir uppgiften, som skall
lösas, den att säga, från hvilken källa konsten liärflyter,
hvad det är som gifvit henne sitt upphof och är orsaken
dertill, att hon är ett faktum i verlden. Härpå kan
svaret icke bli mera än ett: konsten har sitt upphof i
menni-skans eget väsende, i hennes esthetiska verksamhet, i
hennes fantasi. Det ligger nemligen hos henne en
oemotståndlig drift till verksamhet utöfver det, som lifvets
nödtorft oundgängligen fordrar, och när denna nödtorft är
tillfredsställd, använder hon gerna öfverskottet af kraft
och verksamhetslust på ombildandet af den verklighet,
som omgifver henne. Hvar och en menniska är
medelpunkt i sin verid, lefver i sina föreställningar, och när
det praktiska bekofvet icke längre trycker, då göra dessa
inre bilder sig gällande; och när de framträda i det yttre
lifvet, omskapande dess form, då är det esthetiska
intresset vaknadt och konstdriften redan i full verksamhet.
Det är denna drift, som vi spåra i barnets lekar och den
fullbildade menniskans begär efter prydlig beqvämlighet,
i vildens fikande efter smycken och grannlåt och i de
högsta kulturfolks ädlaste konstproduktioner. Det är en
böjelse, som aldrig skall upphöra att visa sig lefvande,
det är en drift, som aldrig skall försvinna, så länge
menniskan är menniska och såsom sådan icke blott har
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
