Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berninis tid: de äro barockens skötebarn. Men det var
också naturligt, att man i sådana mera dekorativa ting
ännu skulle vara bunden af en stil, som just i
dekorationen mest skilde sig från föregående tiders ande. Det
var i friskulpturen, som Sergell öfvergaf tidens manér och
tomma formalism samt tog antiken till föredöme. Härvid
synes han, dels af naturlig böjelse, dels föranledd genom
beskaffenheten af de bästa antiker i Kom, främst hafva
fästat sig vid den senare tidens skapelser, hos hvilka vi
jemte den tekniska fulländningen anmärkt ett starkt
pa-thos, en häftig rörelse, ett effektfullt, theatraliskt uttryck.
Häri ligger alldeles ingen förebråelse eller något onaturligt.
Sergell var en häftig, passionerad .karakter, och han tog
derföre till förebild, hvad som bäst förlikade sig med hans
egen känsla, isynnerhet då dessa förebilder voro erkända
mästerstycken som Apollo di Belvedere, den döende
fäk-taren på Capitolium, Barberinske Faunen (då i Kom,
nu i Miinchen) m. fl. Man har anmärkt, att Gustaf III:s
präktiga staty i ställning och uppfattning påminner om
Apollo. Detta är en sanning; men det är ett drag, som
tyckes oss genomgå alla Sergells verk, att han till hvart
af dem hemtat sin inspiration från någon antik förebild,
såsom ju senare Thonvaldsen ofta gjorde. Så har hans
Diomedes också något af Apollo; hans Othryades tyckes
ingifven till ämne och motiv, ehuru alls icke till form
och karakter, af den döende Galliern; hans Faun,
utan tvifvel det yppersta af hans arbeten, kan sålunda
återföras på den Barberinske Faunen. Äfven i hans
mest beundrade grupp, Amor och Psyche, bär Amors
hufvud mycken likhet med den Romerske Antinous.
För öfrigt kan man icke neka, att i denna, eljest
mästerligt utförda, grupp kompositionen något slår öfver på
målningens område, d. v. s. är oplastisk, att de båda
kropparne täcka hvarandra på ett för liniernas skönhet
stundom störande sätt. Så t. ex., då gruppen ses från
ena sidan, försvinner Amors venstra ben till hälften och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
