Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 10: 1 RUNYEKSER.
39
Fonetisk transcripticm:
Dyirz styrimabr réttiá stœin pensa af tiv sunu sina . så
2 ku otydliga. Säve supplerar ikuar, såsom af gammalt antagits
•och säger sig efter u någorlunda säkert läsa a.
3 Detta är blott ett af Säves många försök att identifiera den
okända namnformen. För egen del har jag ingen mening om namnets
uppfattning, vill blott öka förslagsmeningarne med ännu en, att det
kunde vara Dyrr med digrafen ui som tecken för y, såsom nuibü
L. 798. Egennamn utgöras stundom af adj. såsom tiarfp L. 38, 47,
%53 o. s. v., kamal L. 475. I så fall skulle dermed kunna
sammanhållas tiura L. 1154, dock peka tium L. 265, tiuRa Ir. 265, tiori L.
1003 på annan upprinnelse för detta. U. F. »Liutr (eller Tuir?)».
Prof. Bugge anmärker: »L. 220. Förste Navn er ogsaa af Peringsk.
læst tuir; paa Bure’s Kobberplade tilitr; af Bure (i Texten), Celsius,
Dybeck liutr. Saavidt jeg tör dömme, uden at have seet Stenen, finder
jeg liutr sandsynligst.»
* Säve uppfattar riti som pt. af rita ’rita, rista’ och anför detta
pt. från en mängd andra runstenar L. 476, 523, 1064, 1075, 1076,
lill, 1138, 2031. Af detta verb skulle man likväl i fsv. vänta
former med vr-} då ordet ursprungligen egde denna ljudförbindelse i
uddljudet, såsom fe. writan visar. Vidare kunde mot den af Säve antagna
betydelsen anföras, att enligt Björn Magnusson Olsen, Runerne i den
oldisl. Litteratur s. 28 isl. rita äldst begagnas om latinsk skrift,
hvaremot runristningen betecknades med andra uttryck såsom merkja, gera
bohj gera á skrå, skrifa o. s. v., men G. Storm, Arkiv for nord. fil’
II, 173 förklarar slutsatsen om en sådan betydelsefördelning förhastad.
Verbet böjes i runspråket uteslutande svagt. Bestämdt hänvisande
på svag böjning utom pt. sg. ri†i äro pr. sg. ind. ritiR L. 907 och
A. sg. m. p. p. riton L. 999. Rydqvist, Sv. språkets lagar I, 219
anför efter L. 1065, Malsta-stenen, ett starkt pt. sg. rit, men då detta
är så isoleradt, torde utan fara kunna antagas, att det sista i på stenen
utplånats och Stephens, Some runic stones in northern Sweden from the
pagers of the late prof. Br. Carl Säve. Upsala 1878 s. 13 har denna
i-runa prickad; måhända kunna alltså spår af den samma skönjas på
stenen. Dertill kommer, att man som objekt till pt. sg. rit väntade
’runor’ icke ’sten’ Men äfven om antagandet af ett starkt pt. sg. rit
och dermed af en betydelse motsvarande isl. rita skulle visa sig
nödvändigt för Malsta-stenen, bevisar detta ej det ringaste för
runinskrifterna i det öfriga Sverige. Förekomsten af detta verb kunde vara en
af de många punkter, hvari språket i Helsingland närmar sig norskan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
