Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 10: 1 RUNVEESER. 87
stœin haggva12 œftir Ingav londa sinn auk œftir Dan auk
œftir Bänka syni sina.
pœiR bugguiz i Bunnbyu auk bo áttu. Kristr ialpi salu
ftœiiia. Hœll skal at minnum manna medan mœnnVo lif a.
(26) Bugge yttrar: »Förklaringen af bo i laf bo som Feil for bro synes
mig evident rigtig. Jfr L. 35 lit kiara ba{)i bro ok rita stain og
månge lignende Udtryk. Saa har D. 8:vo 6 feilagtig bu| ur for brujjur».
11 Riktigheten af denna fonetiska omskrifning kan något dragas
i tvifvelsmål i följd af att en dylik form så sällan möter i fornsvenska
litteraturen; se Rqt VI; K. H. Karlsson, Arkiv för nord, fil. I, 391,
ehuru visserligen formen i och för sig vore möjlig. Då Sievers, Gött.
gel. Anz. Jahrg. 1883, s. 55 visat, att redan urgerm. vissa former
saknade v i detta verb, skulle ljudlagsenliga utvecklingen af en dylik
i sg. ägarin blifva *garR och denna vokalisation, som äfven fanns i
pt. kunde så öfverföras på inf. Om det i former med följande
palatal-vokal palataliserade g öfverfördes på denna inf., skulle dess grafiska
uttryck i runskrift kunna vara ki. Denna förklaring är enlig med
döe. Noreens uttalanden i hans föreläsningar öfver fsv. grammatik.
Är ej kiara att uppfatta på detta sätt, måste det vara gæra och ia
digrafisk beteckning för œ. Utan att vilja uttala mig om, hvilkendera
uppfattningen i hvarje fall är den riktigare, vill jag framgent såsom
här återgifva kiara med giara, kiarua med giarva, hvartill isl. gjqrva^
Noreen, AltisL u. anonv. gr. § 226, anm. 4. Prof. Bugge anmärker:
»Det synes mig ogsaa muligt, at i kiara a betegner œ, medens ki
betegner det palatale g.»
12 Uttalet var sannolikt hçggva, hvarur fsv. hogga, hugga,
utvecklat sig, jfr Leffler, Om v-omljudet af % % och ei i de nordiska
språken s. 14 not. 2. Omskrifningen haggva är i enlighet med min
antagna grundsats att beteckna u-omljudet af a endast der
runristningen antyder tillvaron af det samma, äfven om fsv. litteraturformen,
såsom i detta fall, skulle strida mot min transscription. Möjligheten
af att transscriptionen är riktig måste i alla fall hållas öppen på grund
af fg. hägg a, haggvin.
13 byggn? Jfr isl. bjoggurn, bjuggum. På ett försök att förklara
förhållandet mellan de isl. formerna och runspråkets vill jag ej här inlåta mig.
14 Transscriptionen är i öfverensstämmelse med namnets
nuvarande uttal och här liksom vid det föregående ordet är alltså intet
afseende fäst vid inskriftens stungna runor. Enligt min mening voro
ofta, åtminstone under den äldre runtiden, d. v. s. 1000-talet, de stungna
runorna ej till ljudvärdet skilda från de ostungna, utan blott orna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
