Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 10: 1 RUN VERSER. 395
antagit för sammansättningar. Det är gifvet, att
verstypen för den vers, hvari en sammansättning ingår, blir en
helt olika, allt efter som hufvudtonvigten antages hvila på
sammansättningens första eller andra led. Ett par exempel
äro nog. Versen mestr önidingR D1 förvandlas genom att
antaga att onidingn har hufvudtonvigten på andra
sammansättningsleden till typ A och skati mœringa D 1 öfvergår
under antagande, att mœringa har hufvudtonvigten på
afledningen, likaledes till typ A. Att i dessa exempelvis
anförda verser det senare tonvigtsláget är det verkliga,
är alldeles icke osannolikt. Antagandet af detta
tonvigts-läge medför alltså en fullkomlig förändring af verstypen.
Toges den svenska tvåstafvighetsaccentueringen af enkla
ord i betraktande, skulle äfven detta medföra vissa
modifikationer. En sådan vers som brantu nœsta A1 har
bi-toniga sänkningar under antagande af en tonvigt, lik den
nutida i fàllá, anden af ande, tvåstafvighetsaccent, se
Kock Svensk Aksent I, s. 24 f., II, s. 12. Denna biton
är måhända ej stark nog att åstadkomma verstypen A 2,
hvars sänkningar hafva den starkare biton, som hvilar
på sista leden af sammansättningar, men i alla händelser
har versen hrautu nœsta en betoning, som är skild från
den i austr i GarÖum Al, hvars första sänkning är
oaccentuerad och hvars första versfot alltså kan sägas hafva
enstafvighetsaccent såsom i sv. faller, anden af and. A
andra sidan är det möjligt, att ofvan åtskilliga sänkningar
antagits hafva biton, som icke hafva haft sådan. Detta
gäller särskildt om de fall, där sänkningen utgöres af ett
finit verb, t, ex. rett Ut rista A2, som öfvergår till Al,
om let antages genom enklisis hafva låtit sin ton vigt
nedsjunka till obetonthet. Sievers antager ock, att finita
verb kunna gälla som tonlösa. Att allitteration utvisar
hufvudtonvigt, antager Sievers som regel och denna regel
är öfverallt följd vid uppställande af verstyperna här ofvan.
Men Th. Wisén, Málaháttr s. 217 i Arkiv III har upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
