- Project Runeberg -  Antiqvarisk tidskrift / Elfte delen /
56

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Comments? |   

Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

56 BERNHARD SALIN. , ATS 11: 1

såsom så ofta under tider af konstförfall förbisåg man
henne, och man sökte i stället att reda sig på egen
hand.

Vi ha en gång förut under loppet af denna
framställning mött ett liknande förhållande, nämligen under
Mykenetiden, och vi sågo då, huru det geometriska
ornamentet samtidigt började spela in i såväl växt- som
djurornamentiken. Med de modifikationer, som äro betingade
af det högre kulturstadiet, så kan man säga, att det samma
inträffar äfven här, naturligtvis på bekostnad af det
organiska, som utmärkte det klassiska ornamentet.

DU sambandet med naturen var bortglömdt, så blir
däraf en följd, att det ena efter det andra af de mer
naturalistiskt behandlade växtmotiven alldeles försvinner,
så att motivkretsen blir långt mindre än förut. Dock
användes vinrankan ganska ofta, troligen emedan den
inom den kristna världen fått en symbolisk betydelse.
Naturalistiskt kan man ej säga, att den återgafs, men det
var likväl långt ifrån, att den fått de bestämda former,
som ett stilistiskt behandladt motiv alltid erhåller.

Af de mer stiliserade växtmotiven intresserar oss
numera akantusbladet onekligen mest, hvarför vi ♦skola
följa dess vidare utveckling och börja då med den form,
som framträder på kapitalen. Vi finna då under denna
period visserligen ganska ädelt hållna akantusblad, starkt
erinrande om den klassiska tidens, men därjämte och det
oftast blad, där än den ena än den andra egenskapen
hos det ursprungliga akantusbladet blifvit för starkt
betonad. Så låter man nu hufvudflikarna ofta nog skära
allt för djupt in, så att de nästan nå ända in till midten
af bladet, hvarigenom veckningen längs med bladet
naturligtvis förlorade sin ursprungliga karakter, på samma
gång som akantusbladet genom en fortsatt utveckling i
denna riktning under tidernas lopp nästan fick utseende

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 7 23:27:31 2006 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/antiqtid/11/0056.html

Valid HTML 4.0!