Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 11: 1 STUDIER I ORNAMENTIK. 105
lig begåfning kan det knappt vara, utan man måste väl
anse, att orsaken till ofvannämda förhållande torde ligga
i afsaknaden af lättarbetade stenarter, som kunde lämpa
sig för relief i sten, hvilket var den nya konstens nya
och kanske mest omtyckta uttrycksmedel. Andra, mer
invecklade former på funtskålarna äro mycket sällsynta.
De cylindriska funtskålarna göra ett högst olika intryck,
beroende dels på den cylindriska delens höjd, dels på
bottnens bildning. Gotlandsfuntarna ha ofta en mycket
låg cylinder, under det att ett alldeles motsatt förhållande
eger rum med Smålandsfuntarna. Äfven i dekorativt
afseende skulle åtskilliga små för de olika landskapen
karakteristiska drag kunna anföras, men vi lemna här
detta ämne å sido för att i stället återupptaga
djurmotivets utvecklingshistoria.
Det torde ej vara olämpligt, att vi då först
sysselsätta oss med ett motiv, som vi redan i det föregående
omtalat, nämligen den vingade romanska draken. Denna
djurtyps ursprung är ännu höljdt i dunkel, men Müller,
som förfogar öfver så ofantligt stort materia], anser, att
den troligen uppstått i Vesterlandet, dock ej förrän på
1000-talet1. När vi finna denna typ på de upländska
runstenarna, så framgår af detta, att den ganska tidigt trängde
hit upp till Norden. Utom de i det föregående nämda
exemplen kan här anföras ett, där den vingade draken
sedd i profil är afbildad på en runsten, som finnes i
Fre-stads socken, Upland2. Egendomligt är, att man äfven
finner samma draktyp på en kolonnbas från en af Sigtuna
kyrkor (St. H. M. 8272). Hufvudet på denna senare drake,
som är utförd i relief, är tyvärr något skadadt, men
synes likväl betydligt erinra om runstensdjurets. Samma
kolonnbas är dessutom smyckad med det irländska akantus-
1 Müller, Dtjreornamentiken i Norden, sid. 316, anm. 2.
2 Dybeck, Sverikes runurkund, II, fig. 77.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
