Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 SVEN SÖDERBERG. ATS 11: 3.
måste Germanernas konst under folkvandringstiden till en
viss grad räknas. När i primitiv konst djurbilder
framställas, tecknas kroppen nästan alltid för smal och halsen
göres lika bred som sjelfva kroppen. Vi sågo exempel
härpå i djurbilden på de galliska mynten. Den vigtigaste
förändring som denna undergick var att kroppen blef
smalare. Samma förändring sågo vi försiggå med hästen
på brakteaterna med en häst under ett hufvud; djuret
blef till slut nästan trådsmalt. Ännu mer upplysande är
i detta afseende några andra guldbrakteater, på hvilka
blott bilden af en häst förekommer. Man har en
brak-teat, Atlas for Nordisk Oldkyndighed, fig. 153, på hvilken
hästen har någorlunda naturliga proportioner. Men
genom fortsatt kopiering blir djurets kropp allt smalare och
halsen blir lika bred som kroppen (se Atlas, fig. 241 cT
242 c). Endast halsens böjning och hufvudets form
erinra ännu om en häst. Till slut ersättes hästhufvudet af
något i den vanliga ornamentiken förekommande dj uf
hufvud, och den bandlika kroppen böjes och vrides i alla
möjliga figurer. En sådan utvecklingsgång hafva äfven
de vanliga, från romerska lejon- och gripbilder
härstammande ornamentsdjuren varit underkastade. På flere af
de norska fibulor, som vi i det föregående omtalat, hafva
djurbilderna smala kroppar; äfven djuren på den longo-,
bardiska fibulan här ofvan, fig. 19, kunna sägas hafva
bandform, då halsen är lika bred som kroppen. Det är
endast ställningen, som ännu gör djuret till en bestämd
typ. Det har blott behöfts att kroppen böjts, för att
djuret skulle helt och hållet förändra karaktär och
förvandlas till en alldeles ny typ, det böjda och slingrande
bandet med ett fyrfotadjurs hufvud och lemmar.
Trots materialets knapphet från öfvergångstiden hafva
vi dock några exempel, i hvilka utvecklingen kan följas*
En omisskännlig öfverensstämmelse råder mellan
djurbilderna på fig. 27 och figg. 20 och 21. På nedre delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
