Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 11: 4 OM FOLKNAMNEN GÖTAR OCH GOTEE. 17
sid. 626. gotnar m. pl. män, krigare (se Noreen, Altisländ.
Gramm. § 313. 3.) goti m. häst (se Bugge, Rökstenen sid.
136, 137; Fritzners Ordbog2 sid. 626; jfr ofvan sid. 6).
Angående de sammansatta folknamnen fornisl. Eygotar,
ReiÖgotar pl. (fsve. Hraipkutum dat. på Rökstenen),
forn-eng. Hredgotan (nom. pl. i Elene v. 20), HreÖgotum (dat.
pl. Widsiö v. 57, jämte HrœÖa genit. pl. v. 120), (jfr
Hreöcyning Widsiö v. 7. Hreämen pl. benämning på
Danerna, Béow. v. 445), se Grimm, Gesch. d. d. Spr. sid.
446. Bugge, Rökstenen s. 35, 65. Müllenhoff, Deutsche Ait.
kunde II. sid. 62. Fahlbeck, Antiqv. Tidskr. 8. sid. 56.
Storch, Angelsächs. N~ominalcomposita. 1886. sid. 7. Bugge
i Paul-Braunes Beiträge XII. sid. 6. Bäst och vigtigast
i Heinzel, Über die ostgothische Heldensage 1889. sid. 13
följ., särskildt sid. 26—28.
Fornsvenska: Gutår (vanligen), Götar m. pl. (genit.
Guta, Gutna) Gotländingar. Sing. Guti äfven såsom
mansnamn. Öns namn Gutland (se Rydqvist, S. S. L. II. sid.
200). gutisc adj. gotländsk.
Det framgår af de nu anförda formerna, att
Göta-och Gota-namnens urgermanska stammar äro, såsom redan
angifvits, *gauto- och *guton- (*guto-). Det senare
namnet företer visserligen hos de grekiska och latinska
författarne skiftningar i stafningen, men de germanska
exemplen, särskildt de i gotiska språket själf bevarade
gut-piuda och gutanio bevisa otvifvelaktigt, att namnet har
klusilt t och vokalen u i stammen. Denna u-voksl kunde
i förhistorisk tid (icke längre i den historiska gotiskan)
växla i vissa kasus (framför vissa ändelser) med o-vokal,
enligt den bekanta lagen för det s. k. urgermanska
a-omljudet. Däraf o-vokalen, som genomförts i de fornisl.
och forneng. namnformerna. Om de växlande stafsätten
med o och u, t, tt och th, & och t& i grek. och lat. verk,
se Wrede, Spr. d. Ostgoten sid. 44, 45 med anmärkningar,
samt sid. 7, 170, 171.
Antiqv. Tidskrift 11: ê. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
