Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 12: 1 NATURSKILDRINGARNA I DEN NORRÖNA DIKTNINGEN. 11
som vår föregående anmärkning om svårigheten att rätt
afskilja diktens och historiens sferer genom den allbekanta
och med rätta högt berömda episod i Njála, som läses i det
sjuttiofemte kapitlet. I denna enkla skildring möter man
den renaste poesi. Den har ock gifvit grundlaget till ett
täckt skaldestycke af en nyisländsk skald (Jonas
Hallgrimsson), hvilket äfven blifvit öfverflyttadt till vårt modersmål.
Denna dikt förmår dock ej mäta sig med sagans egen
flärdlösa och just derför så anslående berättelse. Det förtäljes
om Gunnar på Hliöarendi, att han, dömd till landsflykt och
redan stadd på väg till skeppet, som skulle föra honom
bort från hemlandet, qvarhölls af naturens skönhet, som
gjorde det för honom omöjligt att fullfölja färden. Gunnars
häst säges hafva snafvat; han hoppade af dess rygg, såg
upp till liden och gården vid Hliöarendi samt sade: fager
är liden, så att hon aldrig synts mig till den grad fager,
hvitgula åkrar och slagna gärden — jag vill rida hem
igen och fara ingenstädes1. Lysander2 anmärker träffande,
att man hade väntat, att för Isländarens blick i främsta
rummet trädt öns storartade natur, dess fjäll och
lavamark, men att det tvärtom var den blida, inhägnade, odlade
jorden, som mägtigast slog an på Gunnars skönhetskänsla.
I allmänhet torde Nordbon lika litet som antikens
folk3 hafva känt den moderna öfversvinneliga hänförelsen
för bergstraktens förkrossande skönhet. Man måste draga
i tvifvelsmål, att han rätt förstått att tolka, hvad en norsk
skald kallat »fjældnaturens dybe, dunkle mening». Väl
1 på drap hestr Gunnars fœti ok stqkk hann af baku Hdnum
varb litit upp til hlibarinnar ok bæjarins at Hlibarenda, pá mœlti hann:
fogr er hlibin, svá at mer hefir hön aldri jafnfogr synz — bleikir
åkrary enn slegin tun — ok mun ek riÖa heim aptr ok fara hvergi.
2 Om den klassiska forntidens uppfattning af naturens skönhet
(Lund 1877), s. 7.
3 Se Lysanders anförda program, Humboldt, Kosmos II s. 24,
Bergström, Literatur och natur, Friedländer etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
