Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 THEODOR HJELMQVIST. ATS 12: 1
»Dagen är nu inne, o Hrimgerör, men Atle har
uppehållit dig, att du måtte dö, du tyckes vara ett löjligt
hamnmärke, der du står i förstenad gestalt».
Huru kärt solskenet (heiS) var för Nordbon, derpå
har jag förut meddelat exempel. Dagen var solens tid.
Ett bestämdt uttalande af qvällens särskilda skönhet kan
jag ej anföra, om ej såsom sådant får gälla uttrycket
kveldlig fegrd (aftonskönhet) i Speculum regale1.
Vändes uppmärksamheten till djurens verld och
Nordbornas förhållande till denna, märka vi hos dem en liflig
samkänsla för densamma. Foglarne träda tillbaka för de
fyrfota djuren, ehuru äfven de förra omnämnas på ett
sympatiskt sätt. Detta gäller särskildt om krigets foglar,
örnen och korpen. Ur mångfaldiga skaldevisor veta vi,
att krigaren säges kämpa för att gifva korpen stek, mätta
eller glädja örnarne2 o. s. v. Fogelsångens skönhet prisas,
såvidt jag vet, ej i något originalarbete, men väl i
öfver-sättningsliteraturen. Så t, ex. i Karlamagnus Saga, der
uttrycket fagr fuglasçngr möter på ett par ställen3. Uti
Strengleikar4 omnämnes näktergalens fagra sång och den
älskande säges stiga upp för att i månskenet lyssna till
densamma. »Rosamunda steg tidigt upp och hörde sedan
små foglar sjunga med fager sång, hvilka med fröjd
helsade dagen; då rann henne strax i högen kärlekens doft»
(ástar Univ, Elis Saga ok Rosamundu, s. 72)5.
Djuret framställes ofta såsom menniskans kamrat. För
att taga ett exempel från gudasagan, som på ett fint sätt
belyser detta, kan anföras (Skirnisfçr str. 10), huru Skirnir
1 S. 11 i Kristianiaupplagan 1848; kveldligar fegrbir s. 52.
2 Exempel äro öfverflödiga.
3 S. 167 och s. 203.
4 S. 36, nictigal er einn litill fugl, er pegar sumra tekr, på >yngr
hon ok gellr um nœtr svá fagrt ok wjöri rqddu, at ynåelegt ok ynnelegt
er til at lyda; jfr s. 39: †uglar syngja svá fagre rqddu, at hann lysti
til at lyfta.
5 Jfr Kuttners anf. arb. s. 39.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
