Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 121 1 NATURSKILDRINGARNA I DEN NORRÖNA DIKTNINGEN. 43
språk på att vara historiska eller som åtminstone hafva
kulturhistorisk vittnesgiltighet, dels af vissa språkliga
förhållanden (särskildt namnförhållanden), dels af
mythologiska föreställningar, som kunna anses gifva uttryck åt
en större allmänhets uppfattning af verlden. I det följande
skola vi se, huru detta kulturhistoriska faktum bekräftas
af den norröna diktningens naturskildringar.
Det måste från början medgifvas, att natursinnet ej
kan sägas höra till de mest-karakteristiska dragen i den
norröna vitterheten (skaldekonsten och den vittra prosan).
Grundtvig anmärker med rätta, att förhärligandet af det
sedligas, det ideelas, det historiska hjeltelifvets skönhet
varit af större betydelse än den fina, stämningsfulla
uppfattningen af naturlifvet. Denna anmärkning besannas
äfven, om man kastar en blick på den urtidens väldiga
diktcykel, som benämnes den nordiska eller germaniska
mythologien. Våra förfäders gudasägner hemta ej som
de grekiska, sådana dessa framträda i poesien, sin
betydelse från den naturförgudningens väldiga skaparkraft,
som lät lefvande väsen framstå öfverallt, som befolkade
skog och mark, träd och källor, luft och haf, med en
öfversvallande rikedom af personliggjorda naturkrafter:
»hvarje källa hade sin najad, hvarje träd sin dryad, hvarje
grotta var nymfernas boning»1. Det barnsliga sinnets
naiva uppfattning af det sköna och storartade i de yttre
företeelserna har åt den antika mythen förlänat ett leende
drag, en egendomlig strålglans. Den nordiska gudasagan
röjer, i jämförelse med den grekiska mythologiens varma
liffullhet och spelande färger, ett mera kallt och färglöst
tycke, det olympiska löjet ersättes här af en kärf humor,
formens skönhet af betydelsens djup, för att begagna
1 V. Rydberg, Den siste Athenaren s. 180.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
