Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 THEODOR HJELMQVIST. ATS 12: 1
fram. Träden, som hölja sig i ljusgrönt löf, glädja sig
nu, att vmternöden lyckligt är förliden. Denna poetiska
skildring af den inbrytande våren har sitt motstycke i
teckningen af vindarnes uppror, hvilket om hösten gör
den ingångna förlikningen om intet1. Östan vinden säges
blifva sorgsen, draga tunga suckar af harm och finna sig
vanärad efter förlusten af sin gyllene krona, som ersättes
af en »skytäckt hatt». Östans sorg vållar dubbel
bedröfvelse hos sydostvinden, som både känner medlidande och
fruktar, att samma förlust af solen skall drabba honom
sjelf. Han rynkar samman ögonbrynen, blåser åt alla
håll och låter saliven droppa ned af harm. Sunnan smittas
af sina grannars vrede, höljer sig i sin skypels och håller
inne med »sina doftande skatter», blåsande hårdt, liksom
för att försvara sig mot fara. Då sydvestvinden varsnar,
att vänskapen kallnar, sedan fredsfördragen brutits, gråter
han af harm stora regnskurar, hoprynkar ögonen öfver
skägget, stänkt med tårarnes dagg, uppblåser käftarne
och sänder fram tjocka böljor, högbarmade vågor, som
längta att falla öfver skeppen. Hafsstormarne bjuder
han frambrusa i vredesmod. Då vestanvinden märker,
att han ej längre från öster får mottaga »skinande strålar
med högtidliga vängåfvor», utan tvärtom »sorgbringande
blåst och harmsna suckar», förstår han, att freden är
bruten. Äfven han höljer sig i sorgdrägt, i en kappa
af gråa skyar; han andas häftigt under harmsen klagan,
han sitter med drypande näsa och dreglande läppar. Den
häftige nordvesten brusar upp i vredesmod,
samman-rynkar sina ögonbryn »ganska hvasst», sänder hagelstormar
och dånande åskväder med rysliga blixtar. Då nordan
går miste om sunnans blida vängåfvor, tager han fram
sina ymnigaste håfvor, »dunkel glans» med glänsande frost,
han sätter på sitt hufvud en iskall hjelm, hvilken höjer
1 Kristianiaupplagan s. 51 ff., Brenner s. GO ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
