Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 THEODOR HJELMQVIST. ATS 12: 1
om vindarne, som blifva vreda i högen, och Grimnismal
str. 1, der den förklädde Oden rigtar sina ord till elden:
»eld, du är het och alltför stor, må vi gå ifrån hvarandra»1.
Samma egendomlighet, en guds tilltal till ett liflöst
föremål, som vore det lefvande, möter oss i den bekanta strof,
som finnes bevarad i Snorres Edda (Skáldskaparmál kap. 18)
och innehåller Thors vredgade tilltal till floden Vimur,
hvilken liksom ett lefvande väsen tycktes med sina
alltjämt växande vågor vilja hindra hans färd. Thor qvad:
Vax-at-tu nu Vimur,
alls mik vada tiöir
jçtna gårda i.
Veiztu, ef pu vex,
at på vex mêr ásmegin
jafnhátt upp sent himinn.
»Väx nu ej Vimur, då det lyster mig att vada till
jättars gårdar. Vet att, om du växer, växer ock min
gudakraft ända upp till himlen».
Andra exempel från Eddan påträffas i Havamal, der
den galderkunnige Oden säger sig lugna vinden på vågen
och vyssa till ro hela sjön2, samt i Rigsþula, der det
talas om att lugna, stilla och sofva eldar8.
Personifikationen framträder på flere ställen i Heiöreks gåtor. Der
kallas ejderfoglarne bleklockiga mör (brüdir bleikhaddadar);
ett stånd fjällangelicor (fjallhvannir) förliknas med täckt
behag vid en hel liten familj utan man, som bor uppe
på berget; den mörka dimman är den väldige, som far
öfver jorden, uppslukar vatten och pussar, som fruktar
vinden, men icke män och alltid är i strid med solen4;
1 Heitr er tu, hripudr, ok helar til mikill; gçngumk firr, funi.
2 Vind ek kyrri vági á ok svœfik allan sœ; str. 153.
3 Kyrra elda; se fa ok sv ef ja, str. 46.
4 Hverr er set hinn mikli, er ferr mold yfir, svelgr hann vçtn ok
veisur; glygg hann dask, en guma eigi; ok yrkir á sol til saka? str. 35 i
Bugges upplaga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
