Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 12: 1
NATURSKILDRINGARNA I DEN NORRÖNA DIKTNINGEN. 73
verlden stönade1, att naturen skälfvande ropade af fruktan,
och himlarne förlorade sitt ljus2. Från den romantiska
literaturen må vidare erinras om de många
naturpersonifikationerna i Alexanders Saga (t. ex. s. 50, 105, 150).
Solen säges jämra sig i Karlamagnus Saga (s. 223)3.
Jag öfvergår nu till framställningen af den
deskriptiva naturskildringen, om jag får använda detta uttryck,
då den norröna diktningens knapphändiga, mera antydande
än utförande art äfven här gör sig gällande. Jag menar
den, som åtnöjer sig med att måla föremålen i deras
naturliga färger, utan att inandas i dem ett lånadt lif.
Poetiskt värde torde man kunna tillerkänna denna
lika så väl som den förra, då det ju vid
naturskildringar först och främst gäller att teckna de väsentliga
dragen på ett så målande sätt, att den åsyftade bilden
framkallas i fantasien. En antydan af den skildrandes
känslor behöfver naturligtvis ej uttryckligen förekomma,
men den bör alltid kunna läsas mellan raderna. Saknas
denna förutsättning, nedsjunker naturskildringen, huru
tydlig och trogen den än må vara, till prosans sfer. Såsom
exempel kunna nämnas de topografiska skizzer, som
påträffas så ofta i de isländska sagorna. De falla ej inom
området för denna uppsats.
Den följande framställningen bestämmes af den
historiska ordningsföljden, endast för så vidt denna förefallit
mig vara af vigt för ämnets rätta belysning. Mitt
förnämsta syfte har varit att söka gifva en totalbild af »die
poetische Verwendung der Natur» i den norröna diktningen.
1 Heimrinn stundi; jfr. Leos ord universa creatura congemuit,
den angelsaksiska korsdiktens tveöp eol gesceaft, som anföras af Bugge.
2 Nátturan œp†i af otta çll skjálfandi, enn hmmar sjálfir tyndu ljösi.
3 Er salin rann upp, på veinaåi hon sir o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
