Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 THEODOK HJELMQVIST. ATS 12: 1
Solförmörkelsen injagade fasa. Mythen visste ju att
förtälja om solens förmörkande såsom ett tecken till
Ragnarök. I den isländska skaldediktningen skildras ganska
stämningsfullt det bekanta »icke ringa undret» i slaget
vid Stiklastad, då. som den utmärkte poeten Si^hvatr
þöröarson säger i sin Öláfsdrápa, den af inga skyar
omtöcknade solen ej kunde värma männen och dagen ej fick
njuta sin vackra färg1. Det sista uttrycket återljuder i
Einarr Skiilasons betydligt mindre poetiska och färgrika
framställning af samma tilldragelse (Geisli str. 19). Der
heter det: »den glänsande solen fick ej skina»2. I den
från främmande källor utgående literaturen målas
månförmörkelsen (eclipsis; Alex. Saga s. 54).
Främst bland alla skildringar af solen uti den norröna
vitterheten står tvifvelsutan den, som innehålles i det
poem, som, kanske med orätt, blifvit jämfördt med Dantes
Divina Commedia, Solarljoö (Solsångens saga str. 83).
Dikten har erhållit sitt namn just på grund af den*
åsyftade episoden. Denna innefattas i de bekanta sju strofer,
hvilka börja söl ek så (solen jag såg)3.
De utgöra en döendes vemodsfulla afskedssång till
dagens stjerna. Solen lutar till nedgång, lifvet håller på
att förrinna. Detta är öfverensstämmelsen mellan solen
och den döende, hvilken står i den skarpaste motsats till
den ännu större olikheten. Skalden betonar med afsigt
kontrasten mellan solens blida strålar och den döendes
vånda. Dock har han på samma gång, något som tyckes
oss påminna om den moderna naturskildringen, låtit den
härliga gudens afbild (str. 41) få ett skimmer af blodiga
runor, som stämmer väl i stycke med bruset af de under-
1 Skylauss rqöull máttit hlyja skoröu skœnjçrdungum, dagr náåit
lit fagrum, Hkr. Saga Olafs hins helga kap. 239.
2 Ndöit bjartr rçdull skina.
3 Str. 39—45 i Bugges upplaga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
