Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 VILHELM GÖDEL. ATS 16: 4
mer än en enda volym, som kan komma i fråga. Det
är cod. R: 717, en obetydlig pappershandskrift från
omkring 1650, innehållande en del rirnur-uppteekningar. Den
synes verkligen hafva varit med i denna samling, att
döma af handskriftens egna vittnesbörd och de
upplysningar, som i detta fall stå att hämta från Verelius’
Cata-lofliis. Men det bör då på samma gång om densamma
anmärkas, att den icke synes hafva kommit öfver till
Salanerna med Reenhielms samlingar, ty den finnes icke
upptagen å hans manuskriptförteckning, och såsom vi
längre fram skola se, har han tydligen icke haft flera
handskrifter i sin ägo, än dem han här lemnat uppgift om.
Har man sålunda icke mera att hämta i den
Salan-ska samlingen, så drar man gifvetvis häraf den slutsatsen,
antingen att Reenhielra icke varit den egentlige innehafvaren
af de Rugmanska handskrifterna, eller också att en stor
del af hans »antikvitetshandlingar» gått öfver till andra
än Salarierna. Ja, får man tro, att de blifvit
försålda på bokauktionen i Upsala, då har man för visso
all anledning misstänka, att de blifvit skingrade både
hit och dit. Men det torde icke vara så alldeles säkert,
att de varit med bland de böcker och papper, som
offentligen bortauktionerades. Att döma af Hadorphs utlåtande
i hans bref till Kanslikollegiet efter auktionen vill det ju
synas, som om de icke gått under klubban, utan snarare
blifvit afyttrade under hand. Detta förefaller också så
mycket mera antagligt, om man besinnar, att ett köp på
privat väg var enda sättet för antikvitets- och
historie-forskarne i Upsala att med säkerhet kunna komma öfver
samtliga »dyrbarheterna». Och att »Rudbeckianerna» med
sitt lifliga intresse, sin vurm för allt, som kunde räknas
till fäderneslandets antikviteter, icke gärna skulle låta
något, till och med det obetydligaste i den vägen, gå sig
ur händerna, kan man anse för tämligen gifvet. Så vidt
jag lyckats följa de vandringar, som Reenhielms papper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
