Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 2 - Om delaktighet i dråp enligt de svenska landskapslagarna. Af Karl Gustaf Westman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 K. G. WESTMAN, OM DELAKTIGHET I DBAP ATS 17: 2
Frågar man då, efter hvilka grundsatser medansvar
för dråp ut krafts i Skåne före Knuts Fdg, torde svaret
bli, att detta skett efter två system. Dels har det skett
genom ätteboten, som enligt Fdg i reformeradt skick
bibehålles. Dels återfinnas rester af ett annat system, som
bestått jämsides med ätteboten.
Jag syftar med det sista på de bestämmelser om
raftœ sae, som innehållas i SkL 108, och med hvilka
de i kap. 109 stå i närmaste sammanhang. Båda dessa
kap. äro affattade i ordalag, som afse att förhindra en
utsträckning af ansvar för ’ra})’ utöfver vissa slags mål.
Kap. 108 stadgar, att ’ra|)æ sae’ ej får väckas mot någon
i mål om sår, slag eller stympning för annat fall än att
sådant tillfogats i samband med skada, som medfört döden.
Har så skett, är straffet 9 mark, så framt ej mot
beskyllningen gås tretolftered. Kap. 109 stadgar, att då en man
’raf)ær’ fängsel på en annan eller ’raf>ær7 en mäktig
storman till angrepp på annans egendom, skall han böta 3
mark, så framt han ej värjer sig med tolftered. Därefter
tillägges, att ingen vid flere mål än dessa skall stå till
ansvar för 7raj>æ sae’, hvarken vid tjufnadsmål eller
andra.
Bestämmelsen i kap. 108 äger endast en motsvarighet
i de gamla danska lagarna, nämligen i ESjL II: 31, som
äfvenledes stadgar straff af 9 mark för ’räf/ vid dråp.
I flere af de svenska landskapslagarna återfinnas däremot
likartade stadganden, till hvilkas behandling jag längre
fram kommer.
Bestämmelserna i kap. 109 om ansvar för ’ra|): vid
de där nämda två brotten sakna åter motsvarighet såväl
i gammal dansk som i gammal svensk rätt. Då dessutom
en af Knut införd ny grundsats, är en annan fråga, som man icke
äger anledning antaga, att Andreas Suneson haft i tankarna, när han
nedskref ofvan anförda inledningsord. En medeltida kommentators
uttryckssätt tål icke vid någon hårdare pressning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
