Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 2 - Om delaktighet i dråp enligt de svenska landskapslagarna. Af Karl Gustaf Westman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 17: 2 ENLIGT DE SVENSKA LANDSKAPSLAGARNA. O
den senare af dessa bestämmelser tydligen leder sitt
ursprung ur sena samhällsförhållanden, torde man i
stadgandena i kap. 109 ha att göra med en för Skåne
sär-rättslig utvidgning af ansvaret för ’räf)7, en utvidgning,
som från bönderna framkallat de i lagen bevarade
förbehållen mot ytterligare steg i sådan riktning.
När man således i SkL 108 påträffar efter allt att
döma gamla bestämmelser erinrande om svenska
landskapslagars och påminner sig, att de svenska lagarnas
stadganden om 7ra{)a sae draps’ utom i ett fall åtföljas
af stadganden om sådan medverkan vid drap, som
betecknas med termen haldbœnd, frågar man sig, om så
är förhållandet äfven i Skånelagen. Svaret härpå måste,
så vidt jag kan finna, utfalla jakande.
Den bestämmelse i SkL 85, som här åsyftas, behöfver
icke refereras, då den endast är en öfversättning af det
ofvan aftryckta stadgandet i Fdg 28 dec. 1200 om straff
för den, som åtalats »quod hominem wlnerauerit vbi i dem
homo occisus fuerit». Dessa ord äro en omskrifning på
juridiskt medeltidslatin af den anklagelse, som enligt den
äldre Vestgötalagen riktades mot 7haldbanen7.
Bötesbeloppet ingår vidare, för att fortsätta jämförelsen, i båda
lagarna som led i en graderad bötesskala och är i båda
lika stort som bötessatsen för 7ra}3æ sae draps7 med det
undantag, att Fdg och efter den SkL 85 har en
3-marks-bot till kungen jämte den 9-marksbot som i SkL 108
stadgades för ’räf/ vid dråp, en tilläggsbestämmelse, som
är helt naturlig i en kunglig förordning.
Man äger alltså anledning att förmoda, att Fdg i
denna punkt ej infört en ny rättsgrundsats, utan att den
stöder sig på ett gammalt rättsbruk, som stått i nära
samband med den af Fdg oberörda bestämmelsen i
SkL 108.
För en sådan åsikt talar också en jämförelse med
det utan tvifvel gamla kapitlet ESjL II: 31. I detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
