Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 2 - Om delaktighet i dråp enligt de svenska landskapslagarna. Af Karl Gustaf Westman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 K. G. WESTMAN, OM DELAKTIGHET I DRAP ATS 17: 2
på bot ens exekution. Då hvarje ’atvistarman’ till kungen
bötar 16 örtugar, erhåller denne af alla fem sammanlagdt
3V3 mark. Detta belopp utgår naturligtvis vid sidan af
de 9 mark, som omtalas i VGL I Md 5: 1, VGL II Dr 10
som kungens bötesmedel vid dråp. Kungens hela
bötesandel uppgår alltså till 12 Ys mark. Nu nämnes
40-marks-bot på tre ställen i VGL I, af hvilka ett är Md 1: 3; och
därtill synes tredjedelen, 13 Va m., af denna bot afses i
Md 5: pr, ett ställe som på samma gång antyder botens
förekomst i andra landskap \ Då 40-marksboten
naturligtvis gynnades af kungamakten på grund af de
ekonomiska fördelar den i form af ökade inkomster beredde
densamma, är det ej omöjligt, att tillägget af S1/3 m. till
kungens bötesandel på 9 m. betecknar en kompromiss, genom
hvilken Vestgötarna fingo behålla sitt gamla bötessystem,
mot det att kungens bötesandel sattes så nära Y3. 40 ni.,
som det utair svårare rubbningar i Vestgötarnas system
och med bibehållande af deras gamla bötessatser var
möjligt. Att 40-marksboten senare och med större möda
tränger igenom i Vestergötland, än den gör i Östergötland
är säkert. Då dessutom den på kungligt initiativ
genomdrifna lagstiftningen ej känner någon annan gradering
af delaktighetsansvaret än efter hufvudmanskap och
följe-slagskap2, blir det förklarligt, att det var just
’atvistar-männen’ och ej ’haldsbanen’ eller ’radsbanen7, som fingo
vidkännas böter till kungen. — Förklaringen är kanske
icke alldeles osannolik, men den hvilar, som man märker,
på en tämligen gungande grund.
Jag har förut framhållit, att jag anser ätteboten vara
1 Jfr Lehmanns framställning, Kördysfriede. S. 52 f., Björling,
Bötesstraffet. S. 105.
2 Därmed är här ej sagdt, vare sig att denna lagstiftning alltid
låter olika straff motsvara dessa olika delaktighetsgrader, eller att
alla straff för ’fiok ok farunöte’ leda sitt ursprung ur en sådan
lagstiftning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
