Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 2 - Om delaktighet i dråp enligt de svenska landskapslagarna. Af Karl Gustaf Westman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 K. G. WESTMAN, OM DELAKTIGHET I DRAP ATS 17: 2
böternas hela belopp till 20 mark. Nu kan
vådadråps-böten på 20 mark till arfvingen möjligen ge en antydan
om, att arfvingen äfven vid afsiktligt dråp en gång
uppburit denna summa, och i så fall synes man vid
omreg-leringen af privatböterna vid dråp ha funnit det skäligt
att sätta hela den summa, som erlades af släkt till släkt,
till ett belopp, som motsvarade den bötessumma, som
förut tillkommit arfvingen.
Östgötalagens stadganden skulle alltså ge en, låt vara
tämligen osäker, antydan om att arfvingens dråpsbot i
dess lagsaga en gång varit lika stor, som jag på andra
och säkrare grunder ansett, att den en gång varit i
Södermanland \
Om det således efter det anförda erkännes vara
sannolikt, att arfvingens böter vid dråp åtminstone i
Södermanland utgjort 20 mark före 40-marksbotens införande,
återstår det att förklara, hur ett sådant bötesbelopp kan
höra hemma i det äldre svenska bötessystemet. Då det
skulle varit alldeles oförenligt med detta
duodecimalsy-stem, att dråparen botat vare sig 20 mark till arfvingen
som dennes ensak eller 60 mark till treskiftes, synes man
drifvas till det antagandet, att arfvingens böter på 20
mark uppkommit genom sammanskott från olika
bötesskyldige 2. Detta skulle alltså förutsätta, att sådana
ursprungligen åtalats vid hvarje dråp 3.
3 Förhållandena i UL äro af flera skäl så invecklade, att det
ej synes rådligt att för närvarande ur denna lag draga några slutsatser
om äldre förhållanden i den lagsaga, för hvilken den gällt.
2 Härmed kan det mycket väl förlikas, att vådadråpsboten
enligt förut anförda stadganden uppgår till 20 mark. Målsägandens
ersättning var hufvudsaken. Om det därför, såsom vid vådadråp var
fallet, ej fanns delaktige att åtala, föreföll det naturligt, att
gärningsmannen ensam fick utgöra det skäliga ersättningsbeloppet.
3 Jfr härmed S. 25 ofvan. Den gamla fornsvenska rättsregeln
synes äfven vara, att högre böter ej utgått vid delaktighetsdråp än
vid annat dråp, se anförda sida och nedan S. 47.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
