Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 BIDRAG TILL SVENSK SPRÅKHISTORIA. 255
börligt att våga det antagandet, att den fno.
konjunktionen ef, i likhet med substantivet ef, i fsve. borde haft
formen Haf, *iæf, och icke *æfv), så framt den hade
funnits där, samt att uppkomsten af de brutna formerna
i fsve. står i samband med försvinnandet af
konjunktionen därstädes. Denna nu framstälda förmodan synes i
någon mån kunna stödjas af följande rätt märkliga
sammanträffande. De två andra fornnordiska munarter utom
fornnorskan, i hvilken konjunktionen ef säkert funnits,
nämligen de forna jutska och helsingska munarterna,
ha hithörande verbal- eller nominalbildningar med
likaledes obruten form. Svarande till fno. efa, fsve. iava,
iæva har fda. ett verb, som i ESL. återfinnes under
formerna iafuær, iauær (pres. sing.) I, 2 (2 ggr), II, 42 i
handskriften A, iæuæ, iæuær I, 33, 2, II, 42 i B. I JL.
träffas detta verb i den obrutna formen æuær (FL, C. 39
St., L., U), euer2) (A) straxt i början af Företalet till
lagen. Detta jutska æuæ stämmer väl till samman med
det jutska æf och förhåller sig till det sälländska iauæ,
iæuæ alldeles som det jutska æk förhåller sig till det
sälländska och skånska iak, iæk. Liksom fno. och
forn-jutskan hade äfven den forna helsingeraunarten den
obrutna formen ef af konjunktionen (i Forsa-ringens
runskrift återgifven if). I den nu lefvande helsingskan
synas några hithörande adjektivbildningar finnas, hvilka
äfven hafva obruten rotvokal. I denna munart träffar
man nämligen följande ord: »Aflug, Af vansam o. Afvug,
adj., äfventyrlig, som vill lägga sig i allt» (»genuint
1) Detta antagande skulle, så framt det godkännes, vara af stor vigt
för frågan om uppkomsten af konjunktionen um. Ur formen *iaf, *iæf
har nämligen alldeles omöjligt en form um kunnat uppstå.
2) En af de äldre handskrifterna har den förderfvade läsarten æruær»
Kolderup-Rosenvinge anför en form iæivær blott från en handskrift (G),
som äfven af andra grunder måste föras till de yngre (jfr om denna
och andra ofvan anförda handskrifter af JL. här längre fram).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
