- Project Runeberg -  Antiqvarisk/Antikvarisk tidskrift för Sverige / Sjunde delen /
15

(1864-1924)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


föregående kan man sluta till de förändringar, som pågå i
atmosferen [1].

Men äfven en enstaka observatör kan genom öfning
och vana att betrakta himlens vexlande utseende lära sig
att med temligen stor säkerhet bedöma situationen och
någorlunda sluta sig till, hvad som förestår. Fiskare och
sjömän hafva, som bekant, ofta en ganska stor öfning
häruti. Det är nämligen så, att väderlekens förändringar
oftast förebådas genom ganska otvetydiga tecken på
himlen. Genom ett närmare studium af hvad som försiggår
inom såväl maxima som minima har man kommit bland
annat till den öfvertygelsen, att luften i närheten af
centret för ett minimum stiger uppåt och detta isynnerhet
något framom eller öster om centret, under det att luften
öfver ett maximum sjunker ned mot jordytan. Den
uppstigande luftströmmen i ett minimum för med sig
vattenånga, som kondenseras till moln, hvarföre ock regnväder
äro vanliga på framsidan af de låga lufttrycken. En del
af vattenångan stiger dock ännu högre upp och utfälles
först på högst betydlig höjd öfver jordytan till de tunna,
höga cirri eller fjädermolnen. Iakttagelserna af dessa moln
gifva vid handen, att de aflägsna sig från centret,
isynnerhet på framsidan, hvarest de utbreda sig solfjäderslikt
och sträcka sig långt bort, ofta mer än hundra mil, in
öfver angränsande maxima, mot hvilkas midt de strömma
in i en riktning, som är nästan rätt motsatt vindens vid
jordytan. I närheten af minima är denna slöja eller filt
af fjädermoln ganska tät och grå, på större afstånd blir
den hvitare, längre ut blir den tunnare och strimmigare,
till dess att den slutligen upplöser sig i spridda, ytterst
fina fjädrar, som tyckas liksom målade på den blå himlen,
som dock dervid vanligen synes vara af en mattare färg.


[1] För utförligare upplysningar rörande detta ämne se t. ex.
författarens uppsats Några blad ur vår tids meteorologi i serien Ur vår
tids forskning,
nr 28. 1881.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:02:07 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/antiqtid/7/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free