Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5.
Svärd och lans.
De romerske krigarnes svärd voro korta, likaså de
svärd, som användes af Frankrikes och närliggande
områdens galliska befolkning. Större och starkare äro de
svärd, som buros af Germanerna, äfven under deras äldre
tid. Synnerligen stora och starka äro svärden från
Nordens senare jernålder. Det sengermanska svärdet upptogs
af medeltiden. Ju fastare skydd man gaf åt kroppen,
desto tyngre måste svärdet göras.
Medeltidens riddare buro ofta tvänne svärd. Det ena,
som var fäst ’vid hästen’, antagligen vid sadeln, användes
företrädesvis under strid från hästen och för hugg. Det
andra svärdet, som var fäst vid riddaren, följde honom
äfven när han stigit af och användes, då han kämpade
till fots, åtminstone lika ofta till stygn som till hugg. -
Vi kunna här icke inlåta oss på en framställning af
de vexlande former, som under medeltidens olika skeden
förekommo för klinga och fäste. Det skulle leda oss för
långt in i detaljer och dessutom kräfva en utförlig
bevisningsapparat, då detta är ett ämne, som hittills icke
blifvit i Sverige behandladt. I mitt arbete om Sveriges
Medeltid kommer jag att upptaga det till behandling.
Se vi på det svärd, som bildens riddare för i handen
(pl. VI), lyft till ett förkrossande hugg, finna vi en lång
klinga, som småningom smalnar och ytterst är
triangulärt tillspetsad. Såsom den senare jernålderns svärd har
detta en längs klingans midt fortlöpande insänkning, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
