Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATS 8: 2 BEOVULFSQYÄDET. 55 de bestyrka de angelsaksiska källornas vitnesbörd, liksom de i sin ordning bestyrkas af dem1. Härmed bar jag bemött den sista och vigtigaste utaf de invändningar, som med fog kunna göras mot identifieringen af Geaterna i Beovulf med Jutarne. Uti namnet ligger intet hinder för detta antagande; tvärt om gaf undersökningen rörande namnet i utbyte ett nytt stod 1 Vid mer än ett tillfälle här ofvan har jag satt namnen Götar och Götar o. s. v. vid sidan af hvarandra på ett sätt, som antyder, att jag anser dem vara, såsom ord och språkformer betraktade, ungefär identiska. Detta tarfvar en förklaring. Det har under de sista årtiondena för den nordiska filologien gält såsom ett crimen lœsœ maje-statis att sammanställa de båda namnen Götar och Götar på något sätt, som kunde antyda, att de vore egentligen samma ord, om ock naturligen roten erkändes vara gemensam. För icke-filologer har denna stränga åtskilnad städse synts temligen orimlig. Orden äro allt för lika och framför allt de folk, som dermed betecknats, allt för närbeslägtade, för att man skulle vilja släppa antagandet om en mycket nära frändskap mellan dem. Det måste derför helsas utaf historikern med det största bifall, när filologien under sin fortgående utveckling nu sjelf öppnar utsigt for den förklaringen, att de båda namnen blott äro tvenne olika former utaf samma ord. Det är de undersökningar rörande accentförhållandena i vårt äldre språk, hvilka i senare tid utförts särdeles af min kollega härstädes, dr Axel Kock, som gifvit detta uppslag. Man finner deraf följande. Ett ursprungligt au har i nordiska språk behandlats på olika sätt, beroende på, huruvida det hade eller saknade hufvudaccent. I det förra fallet qvarstod det som bekant i isländskan som au (ou) och utvecklades i fornsvenskan till ö; i det senare fallet öfvergick det till o (Kock, Tydning af gamla svenska ord, 1881, s. 1 ff.). På detta sätt har af den oaccentuerade konjunktionen auk blifvit isl. och fsv. ök, af skautkönungr (konung Olof Erikssons binamn) — fsv. skotkönunger', af Gautståver namnet Gu(t)sta†, af fsv. brùplaup — fsv. brullop o. s. v., under det att vid sidan af dessa senare former (forn)svenskan äfven har skotkönunger, Götstaf, brullöp. Dessa äro snarast att förklara deraf, att man kunde accentuera icke blott skautkönungr utan äfven skautkönungr, icke blott hrùplaup utan äfven bruplaup; i äldre språket hafva nämligen massor af komposita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
