Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handlanden Trenck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2dyhål, över starrtuvor och skvattrambuskar till
gölens avlopp på andra sidan mossen. Men där
fanns ingen spång, och där var det bråddjupt vid
berget, där stigen fortsatte inåt skogen. Det var
en genväg, men man måste simma, om man ville
begagna den.
— Om du visar oss den där genvägen, får du
din femöring, sade en av bokhållarna.
— Kom bara över plankan, sade jag. Kalle
Trenck förstod, och knappt hade sällskapet vandrat
ut i mossen, förrän vi båda som vesslor sprungo
tillbaka, drogo till oss plankan och voro i säkerhet
på ängssluttningen, därifrån vi kommit.
— Gå bara först rakt fram, så till vänster
och sen till höger och så tillbaks igen och hämta
plankan, skrek Kalle Trenck. Det blev ett liv i
mossen, kan man förstå. De klevo ned sig och
stodo ibland rådvilla balanserande på vacklande
och sjunkande tuvor, tills de äntligen hunnit
tillbaka till platsen, där plankan legat. Där måste
någon offra sig och antingen vada i gyttja till
axlarna eller också simma över. Då funno vi vår tid
vara inne och lade benen på ryggen släpande
plankan mellan oss. Vi gömde den bland ljungen
i småskogen och befunno oss snart i säkerhet.
Bokhållarna och deras kvinnor kommo
verkligen i tid till kvällståget, men mellan brädstaplarna
lågo Kalle och jag och fröjdade oss över deras till
oigenkännlighet dyiga byxor och kjolar. Varför
skulle de locka hyggliga smålandspojkar att äta
levande rudor? Vår hämnd var lyckad och ljuv,
och när tåget gick, hjulade Kalle Trenck och sjöng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
