Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johannes kom ner och talade med inspektören
och bad att få lasta ensam. Eljest behövdes det
åtminstone två att lasta en vagn med stockar,
sliprar eller plank. Han fick det — och vi äro
där nu. Nu lastar han — inte alls efter 8
timmars arbetsdag, utan som en fri man (något så
när), när och så mycket han vill. Han har lastat
ihop ett eget hem med en trädgårdstäppa och ett
potatisland framför. Han vill inte ha någon kamrat,
ty han vill lita bara på sig själv. Han lastar två
vagnar på dygnet, ty han har Smålands hela
seniga energi koncentrerad i sin lilla jättekropp.
Om du går ut mitt i natten på den lilla
stationens lastplan, kan du vara rätt säker på att få
se Johannisas silhuett mot luften över den svarta
pitpropskonturen med ena ändan av en stock på
sin järnrygg. Då hans två vagnar äro fullastade,
går han hem och tar sig några timmars vila.
Men då han vaknar, äro lederna stelnade.
Han känner sig som i bojor och han stöter på
hustrun:
— Krestin, nu får jag löv å öpp! men ja
kan inte röra e le! Du får löv å hjälpa mek!
Och Krestin stiger upp och drar sin man
ur sängen. Där står han stelbent och med värkande
rygg, medan Krestin klär på honom ylletröjan och
hjälper honom med byxorna och västen och snör
pjäxorna på honom. Och det kan hända, att hon
måste leda honom några varv runt i rummet,
innan hon fått honom så pass att han kan reda
sig själv. Så får han sitt matsäcksknyte och det
bär i väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
