Äventyr och hugskott / 100 (1920) Author: Albert Engström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Och så vidare om Oliannas kärlek till en
sjöman och hennes faders grymhet och Oliannas död.

»Där växte upp en blomma på Oliannas lilla grav. Den blomman skall betyda, att Olianna trogen var.»

— Hur rörande naivt! tänkte Grandin. Hur
vackert med de oskolade naturbarnen och deras
sång, som harmonierar med naturen, med
björkarna och havsvindarna och de seglande molnen!
Om jag skulle slå mig i språk med dem? Alltid
kommer man naturen ett steg närmare!

Och Grandin vek upp sina pressade byxor och
kände omedvetet av gammal vana efter, om
halsduken satt rätt.

Men i samma ögonblick fick han se en kvinna.
Hon reste sig upp bakom en ko, som hon just
slutat att mjölka. Hon var ung, hon var blond
och stor. Grandin beundrade hennes höfters
vaggande silhuett, då hon med sin kruka i handen
drog sig inåt en stig, som slingrande försvann
bland träden.

— Naturkvinnan! Urkvinnan! tänkte Grandin.
Kvinnan är vägen till naturen!

Han kastade alltså om sina tankars utväxling
och gick med snabba steg efter henne.

Snart hann han henne. Han lyfte på
halmhatten och bugade sig.

— Tillåter fröken att jag hjälper er att bära
krukan?

Flickan fnittrade och slog ned ögonen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>