Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vår i Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig, en prick som växer och lever och blir livligare,
ju mer den växer. Nu blir den en lapp på skidor.
Han har inga stavar. Han åker i ett gammalt
skidspår och vaggar och svänger armarna och ser
ut som en rullande båt, han växer och växer, och
snart är han vid foten av kullen, där kåtorna ligga.
Utan att man ser honom hejda sig ett ögonblick
stiger han av skidorna och fortsätter springande
fram mot oss och förbi oss. Han är en pojke och
jag avundas honom och hans konst att gå på
skidor, och jag känner åldern komma som ett
släpande regnmoln och hölja in återstoden av mitt
liv i tråkighet. Jag fattar en föresats. Få se om
den blir effektiv!
Vi taga avsked och vända hemåt för att äta
middag, sedan disponenti bett våra värdar vara
välkomna till Kiruna. Just då vi börja middagen,
rapporteras att köket är fullt av lappar. Ty det
hör till lapsk god ton att icke dröja med att
efterkomma en inbjudning. De ha inte dröjt ett
ögonblick.
Och efter några minuter äro vi alla församlade
i Sveriges hemtrevligaste rum. Fulla av mat och
glädje och med havannor mellan tänderna placera
sig lapparna på golvets björnhudar, säkra i
medvetandet om att ha uppfyllt människans heligaste
plikter: den att vara värd och den att vara gäst.
I ett hörn av rummet står Christian Erikssons
skulpturporträtt av min och hans och allas vår vän
Pieti Kuhmoinen. Lapparna treva och tumma på
den och konstatera, att den är riktig. Och jag själv
firar en triumf, värd en förmögenhet, ty jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
