Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vålnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Naturligtvis måste vi ha en prolog, ty vi
levde just under intryck av Eugène Sue. Vi hade
tjuvläst hans Vandrande Jude.
Mitt i svarta natten (halvt nedskruvad gas)
stod en vålnad klädd i ett lakan på branten av en
skyhög klippa (en bordskant). Nedanför tänkte vi
oss ett upprört hav. Åska hade vi naturligtvis,
och under det gipsade taket i den så kallade
sångkorridoren skulle inbillade skyar pilsnabbt jaga
varandra vid blixtarnas sken.
Och mot dessa skyar sträckte vålnaden upp
sin knutna hand och svor så fruktansvärt, att en
nutida gardist av aktning skulle ha bett att få säga
farbror. Inte så dum idé, vad?
Prologen slutade med ett avgrundstjut och ett
dystert:
centillionfalt ve!
ty hundrafalt var för blekt, tyckte vi.
Första och enda akten utspelades i en
klostercell, där en liderlig munk satt och blandade gift
för att därmed ta livet av en ung ädling, en stolt
hidalgo vid namn Fabrica de Tabacos de
la Vuelta Abajo, vilken vansinnigt älskade
den lika sköna som dygdiga Calla de la Cuba.
Hans kärlek var besvarad, men Callas biktfader,
ovan omtalade munk, var hans rival. Han hade
ledsnat på prästyrket (något som jag numera intet
undrar på) och ville gifta sig med Calla, samt
hade dessutom ingått förbund med ett rövarband
för att med dess hjälp göra inbrott i Callas
omätligt rike faders slott, där källarna voro fulla av
diamanter och dylikt. Sedan rövarna måttligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
