Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvarnviken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men lyckligtvis började hundarna bukta i den
mariga strandskogen och jag förstod, att det inte
var räv. Jag gömde min hustru i ett snår och
ställde mig i pass. Och inom ett par minuter
kommer haren för fulla boliner, men utom
skotthåll. Vanligen bruka hararna följa stranden —
åtminstone unghararna — men den här gav sig
i väg uppåt en liten skogsstig, som knappt
skönjdes i ljungen. All right — jag flyttade oss båda
närmare, ty jag ville, att hon skulle få se hur det
går till att skjuta en hare.
Och mycket riktigt — om en kvarts timme
kommer haren tillbaka. Jag väntade honom från
samma håll som förut, men nu kom han bakifrån
och fick skottet på några stegs avstånd. Jakten
var slut — en leksaksjakt med åskådare, så
bekväm den väl kunde vara.
Solen sjönk, medan jag passade haren. Å,
den vackra Kvarnviken med liten dyning och guld
på den våta sanden, en lång lieformad gyllene
rand utanför den i skymningen violetta snön. De
gula svällande snötunga molnen mörkna till rött
bakom de kraftiga stormbitna ungtallarnas saftiga
silhuetter.
Alfågeln, som legat i en dyning utanför det
gamla vraket, närmar, sig försiktigt, ty vi synas
inte mot skogen. Men när jag går ned till
stranden för att tvätta händerna, vänder flocken och
ror långsamt, som i förtret, ut mot skäret, där
det bryter ljust mot den mörkblå horisonten.
Nu är haren mogen för visthusboden och
hundarna slicka sina blodiga nosar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
