Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin svågers, Joachim Brahes, gamle, trogne
räntmästare, som hade följt denne till Stockholm.
Då den gamle fick se honom utbrast han
gråtande: ”Ack, käre herre, nu står det fast
ynkligt och eländigt till här i riket.” Och nu berättade han under strida tårar förloppet med
blodbadet, och Gustaf fick på detta sätt veta
sin faders, sina slägtningars och vänners död,
samt modrens och systrarnes fångenskap. Hans
sorg, harm och förtrytelse häröfver var
obeskriflig. Han hade förlorat allt, men högsta nöd
ger högsta mod. Han beslöt att våga allt mot
Christian. Han samlade då ihop sitt guld och
silfver, satte sig till häst och reste från
Räfsnäs, endast åtföljd af en dräng och ämnade
begifva sig till Dalarne. Då de rest ett stycke
väg, anlände de till Kolsunds färja, som går
öfver till Sela-ön. Drängen, som under resan
betänkt hur vådligt Gustafs företag var, beslöt att
begagna sig af tillfället, och då Gustaf först kommit öfver sundet, kastade sig drängen på hästen och ämnade rymma med den och sin herres dyrbarheter. Men Gustaf återvände
hastigt öfver sundet och förföljde rymmaren, att denne slutligen i ångsten kastade sig af hästen och sprang in i skogen, döljande sig der så fort han förmådde. Gustaf återtog sin häst, sina dyrbarheter och sin förra väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
